"Har du sett om det finns några fler strumpor någonstans?" frågar jag min vanligtvis ytterst välinformerade hustru, medan jag lätt förvirrad rumsterar om i min lilla garderob.
"Jag hittar inte ett enda par".

"Det låg några grå i smutskorgen", svarar hon", men de går i tvätten just nu. Det verkade dessutom som det var hål på dom".

"Okej! då får jag bli barfota i sandalerna igen. Men det gör ingenting. Jag fryser ju ändå aldrig om fötterna, inte ens nu i mitten av oktober, trots att det regnar. Och då slipper jag dessutom få strumporna våta och eländiga".

Till detta sista har min hustru inget att anmärka. Jag är tyst en stund medan jag tänker. Men så säger jag:
"Är du inte rädd för att människor jag möter på byn skall fälla kommentarer om min strumplöshet. Som tänkte dom "vilken hustru han har! skicka mannen utan strumpor ut på promenad!"

Från andra sidan huset, där min hustru nu tydligen sysslar med viktiga ting, med läsning av litteratur, hör jag så henne småningom stillsamt mumla:

"Säg till dom, att det är jag som skickat ut dig. Säg dom, att jag vet att du inte fryser! Säg dom, att jag är stolt över dig och att jag dessutom skiter i vad de tycker".