Det blev en så vacker höstdag
det gick inte alls att sitta inne.
Jag gick ner till sjön, där föll jag i stående
trance inför Vätterns stilla skönhet och för
den färggranna tavla, som det blev i vattnet när
träden speglade sig där. Och så bröt solen sig
igenom molnen och då sprakade färgerna till
ännu mer, vattnet glödde!

Då kände jag en hand på min axel jag vänder
mig om det var en man, som stod bakom mig
och höll lite om mig med fjärilslätt hand och sa:
-Detta ögonblick skulle jag ju fångat!
Sjutton att jag inte hade kameran med mig!
Då sa jag: -Hör, och pekade upp mot himlen,
nu kommer snart vildgässen mina favoriter!
Det gjorde de och dök upp i en formation
av ett stort *S*. Och vi båda sa:
-Oh, så underbart att se dem flyga!
Och att de turas om att vara i ledningen.
Alla är med ingen är utanför. Alla duger!
Då klappade han mig på ryggen och sa:
-Jaaa, sa han, så vackert detta ögonblick
var det känns, som om jag på näthinnan
alltid kan ha det kvar. -Ja, sa jag, men visst
är det konstigt. Ju mer man delar sin glädje
med någon, desto större och fínare tycks den bli!
Så la jag min fjärilstunga hand på hans axel och sa:
-Jag tror inte att kameran hade kunnat
fånga allt detta vackra. Den hade
blivit bländad. Så Ögats sinne
och minne de slår tekniken för
de tar till sig grafiken och
även "vildgässtermiken"!