sakta faller löven ner ett och ett från trädet.
det är väldigt ungt,
men känner sig gammalt.
står år in och år ut på samma plats,
får se samma saker.
men det är också rädd,
för det nya,
för att inte kunna slå rot någon annanstans.
att det kanske blir bortstött,
och att det faller omkull,
att det då inte längre finns något som kan hålla det upprätt.
det är redan nu mörkt för trädet.
kylan har satt sif fast i trädets innersta.
och det är inte säkert på att bli varmt igen.
eller att det om ett år kommer finnas något,
som lever längre.