Klockan fyra utanför min port, hade vi bestämt. Mina tunga kängor väsnas i trapphuset och jag låser upp dörren en minut för sent. Du står redan där med rufsigt hår, trötta ögon och axlarna uppe vid öronen. Jag går mot solen, över frasiga gula löv, och du följer långsamt efter. "Det här fungerar inte" mumlar du och vi stannar. Vad, undrar jag, vad är det som inte fungerar? Tittar oförstående på det där härjade ansiktet, söker efter en blick som är envist fäst vid marken.
"Det måste du också ha märkt, du är så fin, du ser så bra ut, men det funkar inte längre" fortsätter du och plötsligt förstår jag. Förstår att du inte förstår och blir förbannad. Det har aldrig funnits något "det", ingenting som skulle kunna sluta fungera. Bara ett du, ett idiotiskt jävla du som hela tiden gått omkring och trott att du haft mig i din ägo. Ett "ge mig en kyss, kom igen, bara en liten", ett "sitt i mitt knä, jo, kom hit" och ett "du är min tjej, du är min, vet du det, va?" efter alldeles för mycket alkohol. Det har funnits en stämma med smak av tvång, över läppar som så desperat sökte efter mina, men inte ett förhållande, inte en relation. Det har aldrig funnits något som skulle kunna sluta fungera för att jag till slut fick nog och slog till dig i ansiktet så att det ekade i hallen efter att du dragit ned dragkedjan på min klänning inför halva min bekantskapskrets.
Jag försöker få dig att förstå att jag aldrig lovade någonting, att jag aldrig varit skyldig dig någonting och att du inte kunnat förvänta dig någonting. Att allting gick fort men att ingenting bestämdes. Du begriper fortfarande inte, tycker på något sätt att du hade rätt att kräva allt det där, att jag är en så himla snygg tjej men det fungerar inte längre för det krävs mer än så. Jag höjer rösten lite mer än jag tänkt när mitt utseende än en gång kommer på tal och kastar ur mig ord som "irrelevant" och "sammanhanget" i en enda röra. Förstår nu någonstans inuti att det var det jag alltid var, ett vackert ansikte. Du ville ju aldrig prata -aldrig veta, förstå, förtälja eller förklara- hur mycket jag än berättade och frågade. Du ville aldrig ses medan solen fortfarande stod högt på himlen, nej, då var du upptagen. Du var egentligen inte intresserad av att lära känna mig, det var precis lagom att jag kröp ned bredvid dig och somnade framför en film i din stora, vita soffa när du hade lekt färdigt med dina vänner. Så när du, som inte har en aning om vem jag är, säger något om att min personlighet inte är rätt för dig kan jag inte hålla tillbaka det där kalla, klingande skrattet. Det flyger rakt ner i halsduken. Förstår ju så väl att problemet med min personlighet var att jag aldrig tog av mig kläderna och att jag sa ifrån.
"Det finns nog inget mer att säga" suckar jag och så går vi tillbaka in i varsin port. Mina tunga kängor känns lite lättare nu och väsnas inte lika högt i trapphuset.