Ett år senare är du bara ett minne. Jag hittar mig själv ihopkrupen på hallgolvet. Mattan är röd, mjuk och tröstande, fångar mina tårar och gör dem till pärlor som fastnar i det orientaliska mönstret. Ett år senare minns jag dig fortfarande, som om det var igår du tog min hand för första gången, när vi sprang genom folkmyllret mot tåget sekunderna innan avgång. En man och en alldeles för ung flicka, på väg mot en park vid Ogawa-älven. Körsbärsträden hade precis slagit i ut i blom, och överallt dansade de rosa små blommorna runt, virvlande, fångade av ljumma vårvindar. Hela den enorma staden sprudlade av glädje, och jag var lyckligast av alla.
Du presenterade mig för dina vänner och sedan satt vi tillsammans allihopa på en stor filt under träden ända tills solen gick ned bakom bergen. Jag var vid din sida hela tiden, och du lät mig sitta så nära jag ville. Jag kände mig trygg med dig.
Vi tog en taxi hem. Du plockade bort blomblad från mitt hår och lade din hand på min. Mitt hjärta stannade och jag vände snabbt blicken mot de brandgula trafikljusen utanför fönstret. Utan att tänka mig för lutade jag mig mot din axel. Försiktigt, varsamt men bestämt föste du bort mig. Jag tror att jag blinkade bort en tår. Varken du eller jag sade någonting på en lång stund. Vi båda visste att hur självklart, hur rätt det än kändes, så var det fel, en omöjlighet.

Ett år senare är jag på andra sidan jorden. Solens strålar letar sig in genom ett fönster och lyser upp små, små dammkorn på parkettgolvet, och någonstans ifrån hörs musik. Jag skymtar en bit molnig himmel innan jag sluter ögonen och minns att du lovade att ta mig till den stora trädgården bakom tunnelbanestationen. Jag ville ju så gärna se rosorna. Vi cyklade dit en dag. Jag lånade din systers gula cykel. Det var regn i luften, men ändå varmt. Jag hade med mig kameran och tog ett kort på dig bland alla blommor. Där fanns rosor från alla världens hörn, i alla möjliga olika färger. Jag frågade vilken blomma du gillade bäst. Du beskrev ett fält med solrosor. Jag kunde inte många ord på ditt språk, men jag förstod ändå exakt vad du menade. Det gjorde jag alltid. Det räckte med att våra blickar möttes, så förstod vi varandra precis.
Vi gick omkring länge bland fontäner och blomsterarrangemang. Du höll mig i handen så att jag inte skulle trilla när vi tog oss över små bäckar och upp för berg, men höll ditt anständiga avstånd när faran var över. Vi pratade om allt möjligt, men det var också så mycket vi inte sa. Mycket lämnades onämnt. Ingen fick veta något om oss, inte ens vi själva. Därför berättade jag aldrig att du var allt för mig, att jag inte kunde leva utan dig vid min sida. Men våra blickar möttes och vi förstod varandra precis.