Någon gång i livet så önskar jag innerligt att du saknar mig så som jag saknar dig ibland.



Mamma
Du kanske tror dagarna har kommit när jag inte längre behöver dig, men jag behöver dig alltid mer än vad jag vågar erkänna
och jag saknar alltid alla minnen man har hunnit bygga upp med årens trådar
när alla blad binder ihop oss till berättelser
när jag tänker på döden, då blir jag alldeles för stolt för att säga
att jag älskar dig
att jag är rädd för att tänka mig ett liv utan dig
när gråtens knapp är tryckt hur patetiska försök till att stänga av vattenfalls kaotiska drag
och jag klarar inte av det, när allt i livet blir för mycket
precis som i dagsläget alla tankar är så ostrukturerade
hur jag önskar om att få falla för någon, det slutar ändå alltid i något annat
försöker tänka att jag inte behöver det, att jag måste fokusera på mitt liv och ställa in mig på att få så mycket som möjligt av livet
Men vad är livet? Vad är att leva livet?
Solo?

Jag saknar att få känna mig liten
bli tröstad eller bara kramad för att man lever
och jag är så otroligt rädd för att jag aldrig kommer få sakna ett barn
att få ge kärlek till någon som behöver det
jag är rädd att vara otillräcklig, för mig själv
för andra.