Morgondagens sanning bär frukt av en ensam art.
Individen långt till synes icke född, stolt i sin persona.
I soberhet under skyn utav ett regn - sällan skådat-
Konstens ensamvarg i hög person. Han sätter sina ord till sin barm, som uppmaningar rör de sig i ett retrospektiv. Se så dagen gryr och denne ser sig själv i ett illustert sken och uppväckelse från en dröm. Han ser sin son den han förtjänar att hava, för att vara i en ström utav inkognito. Sedan vakna intill sin nästa
-Allra käraste med kärlek från fader till son-.