Förstoringsglas bränner
sönder min själ
den slingrande röken
signal för ohälsa

Din rappa tunga
fällde min sårbarhet
djupt genom tunneln
föll jag till botten

Stjärnorna stänker
men ramlar från skyarna
sorgernas stoft
faller mot mina marker

Du slog mitt inre
sönder och samman
kristallklar intelligens
var bräcklig och skör

Skärvorna slängdes
till soptunnans inre
ljuset det släcktes
mitt liv levde kaos

Att stoppa vindarna
det kunde bara du
dock sveks min förmåga
att ge sorgerna liv

Din bitska tunga
göt dimma till sot
vid sorgernas stoft
brann välfärden ner

Nu finns bara minnen
av sargade själar
till slut ska dock födas
försoningens timma