Logikern vankar
I en oanad kris
Vacklande tankar
Av och an i repris
Han söker en tidsplan koncis
Men ser inga bevis

Poeten har fattat
Sin penna i skräck
Han borde ha krattat
Ett slutgiltigt streck
Men bevakar i vanmakt sitt bläck
Livrädd att allt suddas väck

Och skomakarhalvan
Blev trängd från sin läst
Av den svidande salvan
Att själv va en rest
Om ingen söker ett skrå högst modest
Va' hjälper då att man halvsular bäst

Älskarens iver
Är märkbar och känns
Den drift han bedriver
Har väl också sin gräns
Så här på toppen av sin kompetens
Bör han njuta var gnutta potens

Men Emilia säger
Att livet går an
Att det är världsliga grejer
Som ges av en man
Ändå vet jag att hon söker just han
Som brinner för kärleken sann

Så var man förti' och fet
En familjebussfar
Med hopp att pulverdiet
Ska ta ens gen i försvar
Men man får det man ödslar och tar
Men's profiter förser och bedrar

Skeptikern menar
Att allt är ett dis
Att blomstrande grenar
Är missvuxet ris
Och när stormen bedarrat till bris
Är den alltjämt ett bortblåst bevis

Men domar'n har grund
För ett sista beslut
För i sanningens stund
Krävs ett starkt attribut
Så han tilldömer dikten ett slut
Och läsaren en tyst minut