Det är så mycket död omkring mig
just nu
jag är rädd att se mig om
se den i ögonen
se dess närvaro, känna dess puls
i mina vener

Som ett övergivet hus
som det spökar i
där fönsterna inte finns kvar
som ögonen på en sovande hund
ligger den där och lurar
men vet vad som sker
omkring
väntar på att hugga

Jag är rädd att komma för nära
att vi ska presenteras för varann
fast varför presentera mig för någon
som känner mig redan
som vet min tid
som kan mitt liv

Han skrattar högt
och han skrattar sist
som en segrare går han ut ur rummet
där du ligger
Du som en gång var vid liv
som hade en tid som tydligen var
nu

Så går han till sitt nästa uppdrag
fortfarande skrattandes
eller finns det en dåres sorg
i skrattet som bara jag kan höra?
Hans jobb, hans öde
för evigt är han Dödens ansikte