Hopp attackerar mig
Hopp gör mig illa
Hopp är negativt.
Det fyller mig på brädden, så full att jag inte kan skilja på verklighet och drömmar,
och när allt är förvridet till oigenkännlighet, då går jag sönder.
Då påminner sig verkligheten och allt jag trodde på går sönder...
Gång på gång.
Jag matar mitt hopp, göder den, det kommer göra så ont att jag spricker av besvikelse och smärta.
Denna gång är annorlunda. Jag är så ivrigare, planerar mitt liv.
Jag har börjat tro på det... Tro på det som en gång var min dröm.
Det som en gång skapats av min fantasi har nu blivit min verklighet.
Min verklighet som ingen annan har. Jag trodde på att det var sant och ord blev meningar som blev stycken och nu är det en hel bok.
En bok skriven av lögner.
Om han skulle läsa denna bok skulle jag dö av skam. Hur har jag kunnat låta mina känslor växa så? Jag tror på saker som inte är, och det gör så ont nu.
Vi kommer inte vara med varandra.
Vi kommer aldrig kramas, eller kyssas.
Vi kommer inte ha sex eller bo tillsammans.
Vi kommer inte förlova oss, gifta oss eller skaffa barn.
Vi kommer inte bli gamla tillsammans.
Hur kan jag ha låtit det gå så över styr? Idiot... Varför.... Varför?
Om det är illa nu, hur kommer det bli Då? När verkligheten krossar mitt hopp.
Jag vet redan att mitt hopp är en lögn.
Men ändå är hoppet kvar....