en kylig distans
en blick som säger ingenting
en mörk ryggtavla
en dator och en obönhörligt fastborrad blick

hud som ser mjuk ut och ett leende som inte är riktat mot mig
vill sträcka ut min hand men vet inte hur det tas emot
så låter bli
sitter kvar
drar på mig ett skal, sådär vant
ni vet

ensamhet
är nog det värsta straff man kan uppfinna
åt sig själv