där jag befann mig i drömmen, verkade allt logiskt. logiskt men oförutsägbart

jag ser ut i mörkret ibland i skrivarhörnan. ibland undrar jag vad du vill med mig.
inget verkar logiskt liksom, bara oförutsägbart

det som borde vara en naturlig konsekvens är det inte. det är som om något kommer upp till ytan. jag har den senaste tiden börjat uppmärksamma vad jag känt. något jag glömt förut, något som gått mig förbi

något jag inte erkänt mer än som en sur smak som inte borde vara där. plötsligt inser jag att överreaktioner som fått ödesdigra konsekvenser, är uppbyggda av x antal gånger av 'sur smak'

den jag inte förut känt igen

nu när den kommer, sedan jag uppmärksammat den, förstår jag väl dess avgörande roll, dess kraft i slutänden, i resultatet

jag tänkte ju bara 'visst kan jag göra det där, det är lätt', utan att förstå att min första känsla av motvilja skulle komma att visa sig i resultatet. jag trodde verkligen att det inte spelade någon roll vad jag initialt kände. trodde bara att om jag ville lite mer, så skulle allt bli bra

jag tror jag förstått nu, den känslan är som en mur för mig. som att det inte skulle finnas alternativ. som att det var det jag blev erbjuden jag måste ta, gilla

det visar sig tydligt nu att i mitt armod i min eremittillvaro, den känslan får plats och hörs, jag hör den faktiskt nu

den är på riktigt, jag hör den och framförallt så lyssnar jag på den. du vet, det spelar roll om jag känner för att läsa ett kapitel

det spelar roll om jag inte vill äta ärtsoppa trots att det finns i kylskåpet

det spelar roll om jag vill säga förlåt men i mitt inre förstår, att jag inte är den att klandra

det spelar roll att studera snöflingor och välja att inte måla om jag inte vill

att säga jag inte orkar, säga jag hade fel, säga jag inte älskar dig

säga det gör ont

inuti