Den kom nerflaxande från skyn. i mörker. med strålkastare, motorvrål. rotorvirvlad snö. helt djävla overkligt. som en flygande urtidsödla.
landade på ängen framför vårt hus.
"gå ut och lys med en lampa" hade man sagt från nummer ettetttvå.
och jag hade ställt mig där med fötterna i snön, svängande mitt ljus.

strax tog monstret min hustru, som hade fått en stroke.
hon uppslukades.
bara försvann dånande rakt upp i vädret.
mina felkonstruerade öron hindrade mig från att flyga med.

"Jag kommer efter med bil!" vrålade jag med förtvivlans kraft.
"Jag kooommeeer!"
men vem kunde väl höra.
och så var hon bara borta.
min hustru.

och de sekunderna där med mig kvar i decembersnön
några dagar före julafton
vad av overklighet kan egentligen vara.

bilfärd sen på snöiga vägar med saltsmältstänk mot rutan
spolarn naturligtvis ur funktion
köra-bländas-stanna-torka-köra- bländas-stanna-torka-köra-stanna-torka.
faen!

framme äntligen vid Akuten efter en helt förtvivlad rattimma
finner min hustru på säng i korridor.
hon ser på mig, ler något svagt, något snett nu, när jag kommer i hast bärande min hållna anda.

"Jo. Jag lever än! Lever än. Jag såg dig, när du stod i snön!" hör jag min hustru säga.

armar, händer, tårar, ansikte, läppar.

"Ja, du lever! Min älskade".
"Vi lever än".