Idag är det femtiosex dagar sedan jag sist hörde deras röst... De underbara samtalen... Det var det bästa jag fick denna julafton... Det är sextiosex dagar sedan  jag sist kramade mina kära killar... Rufsade deras hår, pussade deras söta kinder och bara njöt... att de var hos mig... Jag lovade mig själv att älska varje minut som jag hade dom hos mig - och det gjorde jag också... för jag visste att detta kunde hända... Men jag kan inte beskriva besvikelsen över att... det faktiskt hände! Mitt hjärta är stor, de ekande ljuden av farväl studsar runt i de tomma ytorna av mitt hjärta... Vill inte acceptera att de inte kommer tillbaka... Dom finns ju där... i andra änden av regnbågen - en stenkast ifrån mig... men ändå inte... Gud! Varför detta? Varför all denna börda... sorgen och saknaden... Vad är poängen med kärlek när man ändå inte få älska... Vad är grymmare än att ta moderns kärlek ifrån sina barn? Borde det inte vara straffbart? Längtar efter mina barn, mina älskade killar... Saknaden - den är som en cancertumör, äter mig levande inifrån... ingenting att göra... dödsdömd - det är jag!