Bertil hade inte så ofta funderat på Döden. Den hade funnits där som en intellektuell, men knappast känslomässig storhet under hela hans liv. Men det var förut. Innan läkarna övertygade honom om att han inte skulle överleva det där anfallet som pågick inne i kroppen. Döden, det är ju sånt där som drabbar andra, tänkte han alltid förr. När han var mindre drömde han ibland om det oundvikliga i att vi människor delar samma öde, att med livet kommer även döden. Men både i drömmen och i vaket tillstånd inbillade han sig att forskarna säkert skulle komma på något tills det var dags för honom, precis som han tänkte att oavsett sjukdom han kunde drabbas av, så skulle de säkert i tid ha hittat på något botemedel. Men det var innan cancern slog klorna i hans kropp. Och nu hade han fullständigt resignerat inför situationen. Var bara så trött, så in i Döden trött.

Det pyser ur syrgasanläggningens pump. I näsan sitter två slangar, en för syrgas, den andra för sondmatning. I armarna sitter en kanyl i varje armveck och över ett finger en klämma som mäter puls och blodgenomströmning. Bertil är avmagrad, gulaktig i hyn och andas med svårighet. Blicken är orolig och andningen är fladdrig. Morfinet han fått de senaste veckorna har gjort honom dåsig och lite oklar i huvudet.
På stolarna vid sängen sitter Anna och Björn. De ser uttröttade ut, med ringar under ögonen och med blek hy. Sköterskan ringde redan igår kväll och berättade att Bertil inte hade långt kvar, att det nog var dags nu om de ville ta farväl innan det var för sent. Anna klappar sin pappa på armen.
- Såja, lilla pappa. Allt blir bra ska du se. Bara du får vila lite.
Björn sneglar lite på Anna, hör hennes ord som har rätt lite med verkligheten att göra. Bertil hostar till och öppnar ögonen. Rösten vibrerar, är svag.

- Tramsa inte. Jag vet. Vad som händer. Vill inte ha ont. Är så helvetiskt trött bara. Är bara rädd.
- Vad är du rädd för? säger Björn.
- Döden. Vad som händer.
- Mmm. Hur tänker du om det då?
- Vet inte, hoppas nåt inte bara tar slut, meningslöst.
Anna, som är praktiskt lagd, tycker inte om vad de pratar om utan försöker leda in samtalet på annat.
- Pappa, en fråga bara. Om det blir så att du blir liggande länge här, eller alltså jag menar, eller om det slutar, alltså förstår du?
- När jag dör?
Bertil stöter ur sig orden, det tar emot nu.
- Ja, alltså har du ordning på alla papper hemma sådär, så vi hittar i så fall, alltså.
- Bruna byrån, högra facket. Bertil kliar sig lite på det karakteristiska stjärnliknande födelsemärket mitt på hakan, sen vänder han upp ögonen, stillnar. Barnen förstår att han har somnat.

~~~~

Samtidigt i samma huskropp, men på ett annat våningsplan sker något alldeles annorlunda som har med livets andra ändpunkt att göra, men som även det orsakar smärta. Niklas är alldeles svettig i ansiktet, masserar som en tok och hör Alice skrika högt.
- Längre ner förihelvete, längre ner. Jag står inte ut, klarar inte det här.
- Jag gör ju det, fan också.
Lampan som hänger ovanför förlossningssängen ger ett skarpt sken i rummet. Alice står lutad mot fönsterbänken, pustar ut. Värken har lagt sig, men de kommer tätt nu. Hon rätar på ryggen och kliar sig i stjärten. Landstinget särk är inte den snyggaste men praktisk.

Dörren trycks upp med en smäll och barnmorskan kommer in, tittar åt Alice håll och ger en uppmuntrande blick. Hennes blå skjorta dignar av alla pennor som sticker upp i bröstfickan. Björn ler mot henne. Alice slänger sig i förlossningssängen och börjar skrika.
- Jag vill inte vara med längre, jag vill hem, åhhhh. Niklas, tala om för henne, jag sov ju inget i natt, jag orkar inte, du får säga det, nu då, säg!
Niklas ser olycklig ut, börjar argumentera med barnmorskan.
- Vi måste bryta det här, det händer ju inget, gör bara ont. Hon orkar ju inte.
Barnmorskan bara ler.
- Jodå, det går visst. Barnet ska ut idag. Såja, nu ska vi se hur öppet det är. Det var fyra centimeter senast. Kan du vinkla benen lite mera?

Barnmorskan tar ett stadigt tag i Alices ben och drar isär dem. Alice ligger stilla på bädden, strimmor av gråt randar hennes kinder och hon snyftar.
- Fan också, gör ont, är ju helt slut.
Barnmorskan tar ett grepp om magen och trycker in ena handens fingrar. Tystnad lägrar sig i rummet. En minut senare kommer beskedet.
- Kanon, det går bra det här, öppet åtta centimeter. Det börjar närma sig minsann.
Niklas ler lite tafatt mot Alice, men får inget gensvar. En värk sätter in och hon börjar andas fortare , medan hon energiskt drar i sig av lustgasen. Själv har han glömt bort hela innehållet i bokens anvisningar för blivande fäder.

~~~~

Sköterskan lutar sig mot Anna och viskar.
- Det är nära nu, du ser i urinpåsen här, det är nästan tomt. Vi bytte igår kväll. Organen släcker ner, gör sig redo inför slutet.
Anna drar efter andan. Ögonen blir tårade och hon vänder sig mot Björn. Han ser ner i golvet. Det är alldeles tyst bortsett från väsandet från syrgasapparaten. Så hör de Bertil börja yra med svag röst.
- Ska jag nu? Kommer mamma och pappa? Den där. Är det rätt? Mörkt, fuktigt, är ljus där, går jag. Allt slut, eller? Men, ja.
Barnen sitter på helspänn, sparar varje ord, de är båda medvetna om att det är de sista ord de kommer höra sin far säga. Anna vänder sig mot Björn, och tar hans hand. Det är då de hör det. Det sista andetaget.
Bertil tar ett svagt andetag, andas ut men sen är det alldeles tyst. De stirrar på honom, sitter tysta och bara ser livet fly, alla åren, alla upplevelser, all kärlek han fick och som han gav. Hans ögon är halvt slutna, man ser pupillen och den brustna blicken under ögonlocket. Det ser ut som han småler, som om han fastnat i en slags min av hemlighetsfullt leende, som om han upptäckt något.

>>Färden går vidare, osynlig för betraktaren. Han känner sig yr i huvudet, ett varmt, pulserande ljus syns där framme, han färdas i ett fönster, en tunnel där han söker slut, söker sig ut, till en räddning, ett någonting, en slags fortsättning. Gommen torr, munnen stängd och där ett någonting, han hör röster, kan inte identifiera dem, men någon pratar med exalterad röst. Han fastnar långsamt i trådar, som griper tag, snirklar sig runt honom, och han svävar och glider ut i intet. Ersätts, finner kropp, och allt blir mörker. Sen finns inget mera.
Det är i mellanrummet allt går vidare, expanderar, växer, byter skepnad i det skymningsland där belägenhet och hastighet låter sig förenas. Där gränser suddas ut, och där tjugo gram atomer och elektroner vindlar sin resa från en existens till en annan, smeker ben, kysser liv, tar plats och skapar boning.>>

~~~~~~

- Krysta bara, ta i nu för allt vad du har, ta i !
Alice tar i allt vad hon kan. Ansiktet är alldeles sammanpressat och högrött av ansträngningen. Hon halvsitter upp och håller med ett fast grepp om handtagen på sängen. Niklas hand håller bakom nacken som stöd, medan barnmorskan nästan lägger sig över hennes mage och pressar på neråt.
- Snart, nu kommer det, så ja, en till bara.
Alice skriker rätt ut, pressar på det sista, medan barnmorskan med en vridande rörelse drar ut barnets huvud. Hon lirkar med van hand in fingrarna och drar fram ena axeln och armen och i rörelsen kommer barnet glidande, svagt blå i hyn och insmord med det talg som skyddat det under tiden i livmodern. Barnmorskan håller upp honom och slår samtidigt en vit handduk om barnet för att torka av det värsta kladdet. Sen lägger hon upp barnet på Alices bröst.
- En pojke, en stor fin pojke har ni fått, titta. Hon förevisar könet, så det inte ska råda något tvivel om vad de har fått.
Niklas, snyftar, håller om Alice, som bara skakar på huvudet. Hon kan inte tro sina ögon att allt är klart, att barnet är fött.

En timme senare sitter Niklas på en stol invid sängen, där Alice ligger med deras förstfödde intill sig. Han är inslagen som ett litet paket, liten med pepparkornsliknande ögon, ligger förnöjsamt och suger på sina fingrar. Alice kan inte se sig mätt.
- Visst är det otroligt. Allt finns där på plats, alla fingrar, alla tår.
- Ja, inte klokt, han är så jättejättefin. Och han är bara vår.
- Har du sett märket på hakan?
- Ja, det ser lustigt ut. Nästan som en liten stjärna.

@