Sorgen. Melankoliskt dras hon
kvar. Hur många rader av hulkande
missfoster att avtäcka återstår. Du
tog mitt liv. Hon vet hon tog sitt eget.
I smärtan ett litet spräckligt barn.
Språkets naiva enformiga läten.
Efteråt spretande fingrar i
halsen. Tankarna de vanliga i
avsaknad av den efterlängtade
acceptansen.

Ja. Så är liv. Stunderna. Det kommer
sig av dem. När längtans foster
kvider efter ansträngningen. Hon
är så vig. Äger ju sitt liv. Vad i
helvete bryr sig ett tilltrasslat
gristryne om det. De rika patronerna
och allvetarna. I dessa stunder skjuts
de ner i dyn. En efter en bara. Då
är hon kung i byn.

Vägrar finna sig helt enkelt. Kärleken
ett förvridet grin. Står så hög i givakt
och hissas lika fort ner.

Hon håller för sin näsa av sin egna
vidriga odör, till brisen av en
vårlik fläkt. En dag står
fönstrets små kadavrer öppna. Se
där står vårt sköna hopp.

Välkommen du sköna. Du,
prisade, största,

gör mig värdig kvickt! Du!
visst gör du ( bugandes)