Det är på avstånd nu:
det är en natt emellan

en natt som vidgas och flyr
som vintergatans eldar

och visst undrar jag varför
och visst saknar jag värmen

och visst är en natt
som en slöja i siden

en slöja som fladdrat och dansat
i varmare vindar

när mörkret varit världen
och avstånden kortare


Nu är detta förgånget:
nu är ritten genom det dolda

ett av alla dessa minnen
av det andra landet

av de vida öknarnas
och de brinnande himlarnas verkligheter

och jag vet att slöjorna fallit
en efter en efter en

och jag minns att jag lyssnat
till jordens bultande hjärta

med örat lagt
intill huden av gräs

och vinden har jag känt
som en hand mot min kind

när färden gått fort
på hästens rygg

från en lägereld
till nästa lägereld

från en dal under månen
till en annan

där sjön legat stilla
och väntat min ankomst


Solen är snart här
men kölden viker inte

och det som varit natt
är ett klangspel på istappar

på andra sidan höjderna
på andra sidan slöjorna

och jag minns att vi delat värmen
också när mörkret flyr

när avstånden växer
och slagen av jordens hjärta

blir svårare att höra
i bruset av dagens ljus


Var står nu fålen
som jag sadlat och ridit

från hemmets port
till den stora öknens tält

vem ryktar pälsen
och kratsar hovarna

vem lägger sitt huvud
mot den vackraste hästens man

och viskar orden
om det som skall komma

i den hästens öra
i det landets väntande lundar?


Vem går kvar i nattens land
när morgonen gryr

när avstånden vuxit
i Vintergatans vida rike

vem kan jag ännu möta
en annan natt, en annan ritt

på andra sidan mörkrets slöjor
när eldarna tänds på nytt

och jorden bjuder upp
till den dova trummans dans

vid den varma strandens sjö
vid den flammande brasans ljus?


Det är på avstånd nu:
det är en natt emellan

Och ändå hör jag slagen
från jordens hjärta

Och ändå glimmar glöden
i morgonens timma

Och hästen står sadlad
vid trädgårdens apel