det är inte lätt att segla i dimma. men seglar man ofta och mycket tvingas man göra det ibland. man bara hamnar i dimma. det förändrar världen. och det kan vara riktigt farligt beroende på var man är.

en gång rundade vi Reykjanaes på Island i tätaste dimma. vi gick på kompass, på logg och seglad distans. så det kändes ganska nervöst, när vi på resan hem igen mot Skandinavien hade att gira mot babord och vara säkra på att gå fria från kusten och på att få fritt vatten.

"det är inget problem!" sa min vän och seglarpartner. "vi hör ju bruset från atlantervågornas möte med land. vi har naeset väl om babord. sätt nu kursen!"

och jag vid rodret gjorde min gir, betraktade kompassen och siktade in oss på en ostsydostlig kurs.
"vi får bara akta oss för Surtsey längre fram" skrattade jag.
"självklart!" svarade min vän. "när vi är där har dimman säkert lättat för länge sen".

och vågbrusekot från islandskusten avklingade allteftersom. vi hade gjort rätt och efter elva dygn var vi hemma i Bohuslän igen.
----
Allt detta minns jag och reflekterar över långt senare här hemma, när dimman hänger draperi utanför våra fönster.

"det är tur att vi inte är till sjöss idag" säger jag till min hustru.
"nej! inte tur. vem är väl så dum att segla mitt i en vinter - när man kan hålla sig inomhus och njuta av värmen från spiselhällen! det är ju vi som bestämmer!"