Detta är min dag, detta är mitt liv:
tavlan framför mig med vinterns hus
med snö över blå vidder
med ljus från ett fönster

staketet som löper över ramen
och vidare över bokhyllan
där romanerna står och minns
och drömmer om ett liv tillsammans:

...Eco, hur löper din stig från Rosens kloster
till Prags begravningsplats
...Joyce, din dag är min i Molly Blooms stad
...Mankell, ditt är djupet, i evighet, amen

...och böckerna står där och berättelserna lever
och viskar och höjer sina röster ibland
när jag som lever mitt liv
inte låter tiden blöda

inte låter garderobens klädnader bli kött
eller ängarna därute, där hästarna går,
bli de brinnande buskarnas prärie
- men allt har sin stund och huset är gult

och gryningen kommer nu och knackar på dörren
med ved i famnen och solens blomma i håret
och detta är en dag när allt åter är nära
och tankarna skall vandra förbi och bort

och lifta med en långtradare med LT på skylten
och jag är med och lyssnar på musik från radion
som spelar de antika ljudbandens valser
för chauffören med Nietzsches hängande mustascher

och ingenting säger vi, för allt är redan sagt,
och bergen kommer närmare och byarna grånar
på färden med okänd last, mot okänt mål,
och så talade Zarathustra

så sjöng han, profeten före profeterna,
och lastbilshytten doftar av vitlökskorv och Litauens träsk
och radion är ett danshak i bergens skugga
där ölen bär namn med cirkumflexer över vokalerna

och kvinnan bakom disken har sett bättre dagar
och bordens dukar är tunna som dimmorna
de som bor där i de främmande bergens land
...och den stora bilen kommer att nå sitt mål

och jag att tacka för färden, och fortsätta ensam
för solen är ännu inte min
och månen är en kvinna att älska
och ingen annan väg finns än Rosens

till Molly Blooms stad, mot den frusna skärgårdens djup,
till de brinnande buskarnas betande hästar
mot staketet som löper mot evigheten och slutet
till huset och dörren, till tavlan utan ramar

och dagen som är min blir kvällen och natten
och ljuset skall lysa från det ensamma husets enda fönster
...och Nietzsches bror lossar sin last långt borta
och det sjunger i moll, och lastbilens sovande aplar

vaknar sakta, ruskar på grenarna, kliver ur mörkret
till ny jord, nytt ljus, ny trädgård
smeker varsamt med de finaste rötternas trådar
den mörka jordens nakna hull

och han som kör bilen med LT på skylten
fuktar jorden med stilla tårar och säger farväl
och kör sedan tom mot Karpaternas toppar
där solen och månen bor


Och allt detta vet jag kommer att hända
...och allt är ännu inte förbi, och sommaren kommer
med den främmande trädgårdens första frukter
och någon annan som knackar på dörren en tidig morgon


Och detta
är allt
jag
kan veta