Går nedför verandan
ut
i kylan
snön yr om mina stövlar
som flamman i Dina ögon.

Blickar ut över den lilla biten
av trädgård
där dansar älvor
som om dagen aldrig finner ro
och långsamt blundar
allt blir mörkt
nattsvart.

Vid husknuten står mannen
som hukar sig
i en vänlig gest

men vänlig är han inte, nej
jag vet
vad han vill

hans ögon glöder
av ilska
som Dina gjorde.

Kanske tänker Du på mig
nu
för han kommer allt oftare
knackar och knackar
och knackar
och slutar aldrig.
Han slutar aldrig.

Och jag håller mig
för att inte öppna dörren.