utsträckt med magen lutad mot sängen
armarna utbredda
ögonen så flammande röda att en allergisk reaktion har satt igång
och
hiphop från stereon mitt i natten
det eviga skämtet om att vi en dag kommer bli vräkta
pappa sover
och fast jag vill väcka honom
och säga
hej pappa, jag mår så
JÄVLA
dåligt och allt du gör är å ligga å sova
så säger jag ingenting
för det är inte hans fel att det är såhär
och därför inte hans skyldighet att göra något åt det
i alla fall inte längre

jag är 18 nu och det är tydligen en big deal för man
förväntas vara frisk då och även om man inte är det
så förväntas man kunna ta hand om alla sina sjukdomar själv och jag har tre
men är oförmögen att ta mig an en enda av dem

ligger och målar glitter på hela armarna
små små hjärtan i skirt pärlemo
som jag långsamt river sönder
så att armen får röda märken som inte direkt gör ont men
känns
och jag säger att jag ömsar skinn,
önskar att du var kvar på mitt golv
i vår sammanväxta tvåsamhet
och
att jag vågade säga att
precis såhär är det
utan att vara rädd för att göra sönder dig
förstöra dig precis som allt annat jag lever i

it's like the ceiling can't hold us
det är som om taket inte håller för mina stormar
det är som att jag var förbannad,
som om allt jag tog i ruttnade

har jag berättat om hålet på min bröstkorg?
det började med att ett hjärta som ruttnade
förmultnade och blev till jord och ingenting
det kunde inte hålla
det jag hade bett om att låsa in för alltid
jag döljer det med
tusen lager kläder
tusen täcken tusen filtar
och om det skulle
råka skymta fram
någon gång
så säger jag att det är en tatuering av ett svart hål
för alla i min ålder vill ha tatueringar
och just nu längtar jag desperat efter att vara som alla andra.

jag längtar efter att vara någon
som inte exploderar varje natt

hade jag
fått det där brevet jag så intensivt väntade på
och jag hamnat
i quiddich-laget
hade jag varit en sökare
och nu drivs jag av min bottenlöshet
att flytta runt igen
söka efter migsjälv
men varfan finns det plats för mig bland alla flyttkartonger
och gråt och skrik på bytardagen
och när jag kommer hem till mitt rum
slås jag till golvet av den trettonåring
som så många gånger tårat ner mattan därinne

var finns det plats att bryta ihop på en plats som just hämtat sig från allt det min sjukdom ställde till med?
det är nog bättre att hålla mig borta
sluta vara så jävla imbecill
och sluta förstöra

jag har ägnat de senaste månaderna åt att sluta förstöra
hitta balans mellan att ropa på hjälp och klara allt själv och
VET NI
jag klarar allt själv så dåligt att jag är mycket nära gränsen för ingenting
och ropa på hjälp är också en jävla saga
det kanske låter fint på papper
men i verkligheten är det inte en jävel som tar det seriöst
(nej nu ljög jag.
det är
fel på mig
som önskar att rätt personer hörde)

jag är skitbesviken
på mig själv
och kanske
till och med
- fast det får man inte säga så jag slutar där
jag har i alla fall tänkt tanken
och den fick min Jiminy Cricket att
hoppa till tillräckligt mycket

Tonight is the night,
we’ll fight till it’s over
So we put our hands up
- like the ceiling can’t hold us
like the ceiling can't hold us

tänker på
flyttväskor och
hur jag behöver ett hem där någon bryr sig
men jag vet inte om
taket håller