jag fryser konstant
jag försöker nå mig själv
knackar urskuldande på
ingen öppnar men jag sätter örat mot dörren
och hör att någonting låter där inne
lämnar en lapp under dörrspringan
"Hej! Jag har försökt nå mig själv ett tag nu men jag svarar inte. Jag försöker lite senare, men om jag skulle se denna lappen vore det snällt om jag kunde höra av mig till mig. Tack på förhand!"
traskar därifrån med släpande steg
ju lättare jag blir desto tyngre känner jag mig
landskapet är grått och kallt och verkar ha fastnat
i en evig tisdag tidigt i januari
jag fryser konstant
liksom inuti kroppen
jag är inte längre mörk och djup och
i ångestfylld närkontakt med mina känslor
istället för att vara fast i en skrämmande
men vacker John Bauer-skog
så är mitt inre kalt och kallt
som en vindpinad tundra
öde och tyst
jag fryser konstant
och jag undrar vart jag tog vägen
när jag försvann ur mitt synfält
och hur jag ska hitta mig själv igen
få mig att tala ut
förklara varför jag gömmer mig och vägrar prata med mig
är det något som har hänt? är det något jag behöver prata om?
jag kan lita på mig, seså, anförtro mig åt mig
jag fryser konstant
jag möter mina ögon i spegeln
men jag känner ingenting längre
inget hat, ingen avsky, inget äckel
inget sammanhang
jag känner inte vid en enda bit av mitt fysiska jag
som mig
och detta skrämmer mig inte
inte längre
jag fryser konstant
knackar på igen
fortfarande inget svar
kanske har jag blivit döv