Jag läser en dikt

av en skrivarvän.

Efter den dikten

känns det som om

det inte behövs några fler dikter.

Hon skrivar ord som berör

ända in i mitt djupaste rum.

Mina ögon tåras

men vad hjälper tårar

för ett liv som vill vara kvar

men som sakteliga flyr.

Jag ändrar mig

det behövs många dikter

efter hennes.

Det behövs skrivas dikter

i alla tider.

Dikter för att äras de

som äras bör.

Alla de som bär sina bördor

med rak och stolta ryggar.

Alla de som bär sina bördor

med böjda ryggar.

Skriv mina skrivarvänner

skriv!

Skriv allla ni som kan!

Alla ni som inte kan skriva,

läs och läs!