hur mörkt det än varit i mörkret

Så märker jag det först när det kvävande l

ättar

när ljuset med styrka lyser ner i hörn där mörker härskat

Ögonen svider 

Inte längre av tårar

Utan av att ljuset är så starkt 

Jag är besviken på mig själv

För det lidande jag omedvetet åstadkommit

Men lycklig

För att jag har kontraster i mitt liv

jag förbannar inte mörkret trots dess kvävande existens

jag hyllar ljuset för att det alltid vågar

sända strålar av hopp och styrka när jag är som tröttast

det är när livet saktar in

som det finns tid att begrunda det stora i att få existera