Om jag koncentrerar mig så känner jag vad han tänker på, där uppe vid vägen. Han stirrar med skräckfylld förtjusning, vill titta bort men kan inte sluta att se på mitt ansikte. Jag vet att det är vackert. Eller var. Nu kryllar det av något där inne bland senor, muskler, fett och ben. Som äter och rör sig. Djur, små äckliga djur som äter av mitt kött inifrån.
Mitt stackars huvud, avhugget med den där blågrå yxan med skarpa eggen. De äter upp mig, kommer bara att lämna kraniet kvar. Men det är ju fullständigt naturligt, det är ju vad som händer med oss alla. Att födas eller att bli föda. Mina tankar väcks igen, den där dimman som inte vill släppa riktigt.

Hur jag än försöker, kommer jag inte på hur jag hamnat här.

Oseende ögon kan ändå se. Om jag anstränger mig lite. Han där uppe på vägen sätter sig ned vid slänten. Med benen ihop, armarna över knäna. Slitna jeans och en t-shirt med nån text. Jag kan inte läsa den. Han har rakad skalle och mustasch. Fylliga läppar och utstående öron. Inte vacker direkt utan påminner om ett skinhead. Känner inte igen honom. Ändå är det något bekant över honom. Vad väntar han på? Han bara betraktar, lugnt och försynt. Tittar på mig. Vad vill han?

Jag försöker blinka med ögonen, för att han ska märka att jag är medveten om hans närvaro. Men det går inte. Jag är ju död. En kvinna utan kropp. Undrar var den är? Min stackars kropp. Den fungerade i alla fall även om den var lite skamfilad. Två benbrott i vänster ben, höger arm snett ihopdragen med skruvar och sen alla småsår. Nacken, i sidan och så den där förbannade hälsporren. Det känns nästan skönt att vara av med kroppen. Men jag saknar den ändå redan. Trots allt vad den har försett mig med. Ett otal depressioner, maniska tillstånd och sen den där välbekanta ångesten som rev sönder bröstet och lämnade mig blödande i problem.
Du bara sitter där på slänten, precis som om du väntar på någon. Eller väntar du på att jag ska ta initiativet? Men jag vill ju berätta. Det jag vet eller kommer ihåg. Men just nu känns det som om det inte är mycket. Allt svävar, känns som en ogenomtränglig vägg av dimma. Men om jag släpper taget, kanske det kommer. Jag kan låtsas att du lyssnar på mig, att du bryr dig och skänker mig en tanke. Kanske till och med ställer några frågor. Det är ju ändå inte varje dag man ser ett avhugget huvud i en slänt vid vägen.

>>Jag är ute i friska luften. Känner mig bekymrad av någon anledning. Det smakar metall i munnen. Den där känslan, du vet som när ... man är rädd. Då magen knyter ihop sig, man blir torr i munnen och det smakar järn. Just så, alldeles före ... Allt går så fort. Jag hör ett svischande läte bakom mig och hinner bara vända huvudet lite åt sidan. Sen exploderar allt och jag hör någon avlägset vråla av ilska. På mig. Ett papper rycks ur min hand. Något rinner längs sidan av huvudet och det gör ont. Ligger på rygg och tittar uppåt, jag tycks sväva långsamt runt egen axel i en neråtgående spiralform. Vita molntussar och blå himmel höjer ögonfransar, möter min blick. Så vackert och skönt. En skugga faller över mig och jag ser ett yxblad lyftas, följer dess väg i uppåtrörelsen, en solreflex i eggen och känner så hur bladet faller. Så långsamt, faller genom skyn, närmare och närmare. Jag kan inte göra någonting, ligger bara stilla, ser det komma. Hör krasandet när det träffar mitt över adamsäpplet, tränger genom brosk, ben och ryggrad. Jag rullar, rullar åt sidan. Sen blir allt svart. Det där händer först. Innan jag senare ser uppför en slänt. Då när jag hör vatten i rörelse bakom mig. Och plötsligt ser en man som betraktar mig.>>

Det kliar på benet. Jag får en impuls att sträcka ut handen och klia på det stället. Ångrar mig, inser det omöjliga. Det är nog en slags fantomsmärtor. Det sägs ju att man kan ha ont i borttagna kroppsdelar. Jag är mitt huvud. I så fall sitter inte själen i hjärtat. Finns den, så sitter den nog i huvudet i så fall. Eller är det själen som tänker, när jag ligger här? Att jag verkligen är ett dött huvud, men med en levande själ? Det är en konstig tanke i så fall. Om det är så här det är att vara död. Jag ser ju och hör. Känner doften av blommor intill mig tillsammans med en unken sötaktig soft. Det är doften av död. Osynliga slingor, som stiger upp ur mitt ruttnande huvud. Myror som går in och ut i mitt huvud för att ta ett bett i mitt kött, känner jag ju för varje liten tugga. Alltså fungerar nerverna i huvudet. Jag tog rena underkläder i morse, men det spelar mindre roll nu eftersom jag inte vet var kroppen är. Hoppas de hittar den. Undrar om de kan foga ihop delarna på bårhuset, så att det ser normalt ut sen. Jag vill inte att Urban och Lisa ska se mig i två delar. Mina älskade barn.
Vet inte om jag kan känna smak. Men jag verkar ha utvecklat ett sjätte sinne, en intuitiv förmåga att känna in. Känna andra saker.

Vet du, just du som bara sitter där uppe. Jag blir lite irriterad på dig. Här ligger jag och kan inte röra mig. Du bara sitter där uppe vid vägkanten. Kan röra dig vart du vill, men väljer att sitta kvar, alldeles stilla. Känner mig som ett utställningsföremål, något som andra ska beskåda. Gå härifrån! Du har sett färdigt nu. Hjälp mig, eller gå härifrån! Ilskan kommer plötsligt, väller upp genom halsen och gommen, vill ut i handling. Kunde jag så hade jag slagit till dig i detta nu. Knutit näven och siktat på din kind. Slagit dig, gång på gång, hör du det, slagit dig?
- Jo, jag hör.
Jag blir förstummad. Hans ord hörs inne i mitt huvud. Jag sneglar upp mot mannen, men ser inte en endaste rörelse i hans ansikte.
- Så du hör i alla fall.
- Klart jag gör.
- Det gör ont att ligga så här.
- Förstår det.
- Det är som slöjor, minnen som vill fram. Kommer inte åt dem riktigt ...
- Det brukar vara så. Traumatiska händelser, det kan bli alldeles svart.
- Minns bara svischet från yxan ... och blänket.
- Vet du att det var en yxa?
- Ja, först ett slag med baksidan mot sidan av huvudet. Sen själva hugget.
- Vad hände innan?
- Vet inte ... försöker få tag i det.
- Mmm ... gör det.

>>Jag känner mig nöjd i alla fall, glädjen att det är färdigt drar som ett stråk över mig, fyller mig och får mig att lätta. Jag är glad, har just fått ett slags besked. Att vi klarade av det här ändå. Men vet inte vad jag har gjort.
Det är ett papper som ligger utbrett på ett gistet gammalt träbord. En hand pekar någonstans på arket. Slår fingret mot bordet en tre-fyra gånger. Jag hör en morrande stämma i mitt vänstra öra. Någon väser ... det låter som en befallning. Rösten är mörk, en man helt klart. Känner en doft av vitlök och cigarettdoft. Han avslutar med att ge mig en dunk i ryggen, hård men ändå inte brutal. Det är något bekant över mannens röst, hans rörelser och tilltal. Men huvudet är inhöljt i dimma, skyddat från insyn. Jag greppar pennan och skriver min namnteckning tre gånger. Sen reser jag mig från bordet, greppar ett annat dokument och går ut på gården. Ladan till vänster har en dörr som glappar i vinden. En koltrast trippar omkring i gräset och drar mask. Jag fyller lungorna med luft, känner den höga luften och föraningen om sommar. Ser uppåt och betraktar för en stund de kuddiga molnen och de blåa skyarna där ovan. Det är då jag hör några snabba fotsteg bakom mig och hör ett svischande läte.>>

- Vi pratade om nåt, som stod på ett papper. Nåt jag skulle få av den andre, eller kanske köpa. Eller sälja. Och jag blev så glad, lycklig för ett ögonblick. Kände att vi stod varandra riktigt nära i den stunden. Sen blev allt mörkt och otäckt. Precis som när solen går i moln en kylig vårdag, ett plötsligt skifte. Kände det linda sig runt halsen, den där plötsliga känslan av fara.
- Vad var det för papper?
- Jag vet inte, nåt viktigt tror jag. Med en stämpel längst ner.
- Ett kontrakt?
- Ja, kanske.
Jag sneglar uppåt vägen. Han sitter kvar i samma ställning. Ser nu att han har en stor tatuering på vänster arm. En örn med vingarna utbredda. Färdig att slå, sätta sina vassa klor i ett byte, glida genom huden, ner i köttet, gripa tag och sen lyfta. Det känns som att jag skulle vilja rysa till, men det blir inget av med det. Känner bara en slags kåre över huvudsvålen, nåt som känns kallt. Samtidigt ett varmt stråk av igenkänning, att jag har sett tatueringen förut någonstans.
- Hur länge ska du sitta där egentligen?
- Jag vet inte. Sitter still, sitter kvar. Andas bara i den sköna morgonluften.
- Du andas i alla fall. Det gör inte jag.
- Nej, jag vet. Vad hände sen? Eller jag menar dessförinnan. Kommer det nåt?
- Det känns tomt. Ett virrvarr ... som skymmer sikten, av något ... men försöker.

>>Vi skålar runt bordet. Allt är klart och bestämt. Glasen är immiga, spriten kall. Kvinnan som serverar har djup urringning. Jag sneglar ner i den när hon ger mig av köttet. Köttet dallrar av fett. Hennes bröst likaså, alldeles liljevita och utan något som håller dem instängda. Hon liknar närmast en frodig kulla från någon av Zorns målningar, med rejäla bröst, stjärt och lår. Hon skrattar och slickar på ett finger, pekar mot mig. Jag stirrar förhäxad på henne, tycker hon verkar obehaglig. Men hon bara skrattar och försvinner ut ur rummet. Jag hör skrattet, gäckande, kanske hånfullt, eller är det löftesrikt, jag vet inte vilket. En man reser sig upp mittemot mig. Hans ansikte är grumligt, men jag känner igen hans rörelser. Avmätta, respektingivande, sådana man har när man är van att bestämma. Han kommer runt bordet och lägger armen om mig. Han säger något, jag ser hur munnen hoppar upp och ned, men jag förstår inte vad han säger. Han doftar vitlök och tobak. Äger nu hela. Jag orkade inte strida. Men har fått ett skuldebrev som betalning. Min och mina barns trygghet. Känner lättnad. Och samtidigt en oro.>>

- En kvinna som förför. En man som förgör. Papper är endast papper. Han är inte ärlig mot mig, kommer att bedra mig.
- Vem är han?
- Jag vet inte. Nån jag känner.
- Ser du inget mer?
Jag försöker vrida på huvudet, men det går ju inte. Vill komma undan. Munnen är halvöppen. Den feta stekeln trycker sig in, vill in i munnen. Undrar vad den äter? Vad kan jag erbjuda en stekel? Känner hur den kryper längs tungan, nära svalget nu men rör sig istället uppåt, upp genom gommen och mot näsgången. Skulle vilja fräsa ut den, men kan inte. Kan den ta sig upp i hjärnan på mig? Vet inte. Slår bort det, koncentrerar mig på mina minnesfragment.
- Försöker, men det är svårt. Känns som i en dröm, inget håller ihop, känns förvirrat ... men nu, en tråd.
- Ja, berätta!

>>Någon försöker få något av mig. Tjatar, försöker övertala, bönar och ber, ilsknar till och hotar. Men jag vill inte. Känner ett ansvar på mina axlar. Att göra som någon annan förväntar sig av mig. För varje nej från min sida, blir han allt angelägnare. Du får vad du begär, säger han. Han till och med lockar mig med sin son. Han är senig och stark, och drar sig inte för att stryka sig alldeles för nära min kropp. Jag känner hur jag blir upphetsad, när han snurrar, dansar och rör sig förföriskt mot min bara hud. Det frasar av tyg, doftar kön, öppet saftigt kön. Han ler och slickar sig på nästippen med sin tunga, bara för att visa att han kan. Ta honom, knulla honom medvetslös eller vad du vill, väser någon likt en orm i mitt öra. Jag möter hans blick och känner mig äcklad, men vet inte riktigt av vad?>>

- Vad är det han vill åt?
- Jag vet inte. Kanske nåt vi äger tillsammans. Han är inte vem som helst. Vi känner varandra väl. Men jag tycker inte om honom. Han är falsk. Har alltid varit egensinnig och gått sina egna vägar. Känner en slags hatkärlek.
- Det låter som om ni är släkt. Är ni det?
- Jag vet inte.
- Men, hur många är ni i din familj då, vet du inte det?
- Jo, vi är ... min Gud, jag vet inte. Jag har det så nära, men det kommer inte ut.
Stora tårar borde ha börjat rulla ned för mina kinder nu, men de kommer inte. Men på insidan känner jag sorgen, ledsenheten och skammen. Att jag inte ens minns min egen familj. Var jag kommer ifrån, vilka som är de mina.
- Det kommer kanske senare ... minns du inget om vad som hände tidigare?
- Tidigare ... jag verkar minnas allt baklänges.

>>Rummet är murrigt med mörka, gamla sjuttiotalstapeter med medaljonger i sammet. Vi stirrar på mannen som sitter på kortsidan. Han har en tjock blå bok framför sig och en hög med papper. Så bryter helvetet löst. Den som sitter mittemot mig höjer näven, pekar och skriker: Din bortskämda jävla unge, ditt ego, vrålar han. Det är mig han menar. Jag försvarar, förklarar och argumenterar. Han vill slåss. Jag vet inte vad det är som är så viktigt för mig att försvara, men jag använder orden >mamma och pappa>, och >önskan> åtskilliga gånger. Tårar stiger upp i halsen, mina ord bryts och stockar sig i halsen. Jag skakar på huvudet, lägger händerna framför ansiktet och gråter. Den andre vrålar >väx upp, ditt jävla as>. Rummets konturer böljar, vrider sig och löses upp i en färgkaskad, försvinner i en cirkelrörelse ned i ett svart hål, precis som när vatten vrids ut genom hålet i ett handfat, alltid åt höger, alltid åt höger.>>

- Vad konstigt! Jag var med om nån slags uppgörelse, verkar det som. Vi tyckte olika, väldigt olika ...
- Någon har dött? Vem är det? Är det mamma och pappa?
- Jag tror det. Känner en klump nånstans inom mig, när jag tänker på dom. Känner saknad, känner mig övergiven. De berättade aldrig att de skulle dö. Räknade aldrig med det. Ville ha dom som trygghet hela mitt eget liv.
- Ja, men så blir det aldrig. Naivt, om du frågar mig.
- Jo, en del av mig vet ju det. Men barnet inom mig sörjer så i alla fall. Vänta, vi har varit där ytterligare en gång, tidigare känns det som. Jag kliver in i ett rum...

>>Det sitter en man i svart vid ett bord. Han har fett hår, en solkig skjorta, gammaldags kostym och en smal slips. Hans hand var kall och fuktig när vi hälsade. Ett dödens handslag. Vi är tre som sitter runt bordet. Bakom ett draperi förvarar man varuprover, likkistor i miniformat, vita, svarta, träfärgade, med krusiduller och såna som är stilrena. Jag vet var vi är. På en begravningsbyrå. Det är jag och min bror Arvid. Det är tre veckor sedan mamma och pappa gick bort. Deras undantag på gården brann ner till grunden. De hade ingen chans att undkomma. Arvid försökte få ut dem, men hettan var för stark. En träbyggnad från 1800-talets mitt. Den brann som fnöske redan efter någon minut. Det sägs att det blev överslag i elledningarna. Polisen var där och rotade ett slag, för man hittade en förkolnad bensindunk i hallen. Men utredningen om brott lades ner redan efter en vecka. Begravningsentreprenören har ett lismande sätt. Ler deltagande och lägger huvudet på sned, som om han visar större mått av deltagande på det viset. Vi bestämmer hur vi ska ha begravningen, väljer kista, psalmer och beställer en sångfågel. Allt går smidigt och värdigt tillväga. Vi bestämmer sen tid för bouppteckning.>>

- Jag känner sorg. Allt handlar om arvet. Gården och markerna. Jag sålde den till slut. Till Arvid. Men han lurade mig. Ville bara få min namnteckning på kontraktet. Jag ser allt klarare nu. Han tog livet av mor och far. Har alltid velat överta gården och slå ihop den med sin egen, som ligger alldeles intill. Och jag min idiot trodde att vi kunde äga och driva den ihop. Att det hade varit mor och fars vilja. Men Arvid hade andra planer. Han slog ihjäl mig med berått mod, så fort han hade fått namnteckningen på kontraktet. Där står att allt är betalt. Jag fick ett skuldebrev. För säkerhets skull ett innehavarskuldebrev. Jag hade det i handen när yxhugget kom. Arvid, den jäveln. Han köpte gården och tog sen skuldsedeln. Den är väl bränd vid det här laget, precis som mor och fars undantag.
- Men, men ... vet du det här eller är det fantasier?
- Jag orkar inte mer. Jag vet ... eller tror. Jag bryr mig inte längre. Det är bara en enda sak som betyder något nu.
Jag försöker blinka, men det går inte. Mannen framför mig har flyttat på sig, han har hasat ner för slänten och sitter plötsligt alldeles intill. Jag tyckte på håll att han var rakad och hade mustasch. Men det är fel. Han har ljust lockigt hår, en rak näsa och fyllig mun. Han ler mot mig. Med vita starka tänder där bakom.
- Och vad är det?
- Kroppen, min kropp. Vet du var min kropp finns?
- Ja. Den ligger slängd i ett dike, kanske en mil härifrån.
- Jag står inte ut med tanken att man ska hitta mig i två delar. Mina barn får inte se mig så. Kan du ta mitt huvud och placera det vid kroppen, lägga det så att jag ser ut som en människa igen. Även om jag är död.
- Spelar det nån roll?
- Ja, för mig i alla fall. Om du gör det vore jag dig evigt tacksam i så fall.
Han ler uppmuntrande mot mig. Det kommer en fläkt av vitlök och tobak ur hans mun.
- Ok, jag hjälper dig med det. Du är ju ändå min syster.

@.