Det var en underbar försommardag. Björkarna var ännu så där glittrigt ljusgröna som de är före midsommar. Blommorna trängdes vid vägkanterna och fåglarna sjöng och sjöng. Det var min man och jag och våra två små pojkar och jag var lite rund för jag väntade barn.

Vi hade varit i Nordingrå på bröllop , och for i sakta mak söderöver För att få lite omväxling så lämnade vi de stora vägarna och körde på småvägar längs kusten. Bilen gick, barnen skrek inte och slogs inte heller och jag mådde inte illa, så livet var egentligen ganska gott.

Någonstans i Roslagen så stannade vi för att rasta. Vid vägen fanns en liten gräsplätt där vi kunde slå oss ned och innanför oss en kohage med ganska många kor av den brunvita sorten. Vi njöt , det var så lagom varmt i solen och vi var alldeles lagom hungriga.

Både min man och jag var vana vid kor. Min man hade jobbat som bondräng på somrarna och jag var ju uppvuxen på en gård så vi tittade med intresse på korna i hagen, och då upptäcker vi att lite längre bort är några kor ute på promenad på vägen. Och där skall dom naturligtvis inte vara. Vi reser oss och går för att mota in dem då helt plötsligt hela koskocken ger sig iväg. Vi ser att en bit av stängslet är nedrivet och inser att vi har fått ett uppdrag. Så min man springer iväg för att stoppa djuren och själv väntar jag vid hagen för att mota in dem.
Det är snälla kor. Utan att opponera sig så vänder de och går lydigt tillbaka och lika snällt går de in i hagen , på samma ställe där de tog sig ut.

En av kossorna kommer fram till mej . När jag sträcker fram handen och smeker henne börjar hon slicka mej med sin sträva tunga och sedan går hon också tillbaka in i hagen och börjar beta igen.
Det är så underbart vackert, det hela påminner om en av de pappersbonader som vi hade i köket sommartid när jag var barn. Den gröna kohagen med små öar av träd. De fridfulla korna. Prästkragarna i gräset vid stängslet. Några nattvioler.

Men det nedrivna stängslet måste vi göra något åt, annars är ju vägen öppen ut. Några av korna hade redan börjat dra sig mot öppningen igen. Så min man och jag hjälps åt med den nedfallna taggtråden och om en liten stund så är stängslet helt. Och vi är stolta. Det här klarade vi bra!
Ägarna till de äventyrliga kossorna kommer aldrig få veta att kossorna varit ute, möjligen kommer de att undra över de "minnesmärken" som ligger på vägen.

Så fortsätter vi färden. Vi känner det nästan som om vi utfört ett arbete.. Och våra pojkar är också nöjda. De hade hittat ett litet smultronställe vid vägkanten och det var deras äventyr.