En klar vinterkväll.
Snön knarrar under mina stövlar där jag springer.
Luften står som rök omkring mig när jag häftigt andas ut.
Det piper i mina lungor.
Kylan är bitsk.

Jag fryser inte.
Jag svettas.
Jag gråter av ilska.
Hur kunde...

Jag sliter av vantarna och slänger dom.
Mössan åker samma väg
när jag torkar svetten ur pannan och öppnar jackan.

Jag ser mig omkring och känner inte riktigt igen mig.
En aning förvirrad vänder jag mig om och tittar tillbaka på mina spår.
Värmen sköljer över mig och hjärtat slår.
Tårarna fortsätter att rinna.
Jag vill bara lägga mig ner.

En tät gran.
Jag kryper in under grenarna och sätter mig ner.
Så varmt det är här under.
Jag tar av jackan och lägger mig på den.
Vila en stund bara.
Hjärtat slår och jag är så varm.
Jag somnar.

När jag går upp en stund senare är jag inte så där varm längre.
Jag fryser inte heller trots att jag är utan jacka.
Förvånad ser jag någon ligga på den.
Först blir jag lite irriterad.
Jackan är ju min.
Men innan jag hinner säga något till henne hör jag någon ropa mitt namn.
Jag vänder mig om och ser...

Vem är det?
Det är någon jag känner, men jag kan för mitt liv inte minnas namnet.
Det gör inget - det är ju någon jag känner.
"Kom", fortsätter rösten.
"Bry dig inte om jackan".

Jag ser på henne.
Hon som är jag som ligger på jackan.

Är det så jag ser ut när jag sover, tänker jag förvånad.
Så försvarslös. Jag ler lite, vänder mig och går mot rösten som ropar än en gång.

Långt borta hörs fler röster och jag undrar hur många som springer omkring i skogen egentligen.

Det har hunnit bli mörkt sedan jag kröp in under granen.
Rösterna glider genom luften men jag kan inte avgöra var dom är.
Det finns ingen där, bara rösterna som vid det här laget skriker.

"Herre Gud, vad har hänt?"
"Tänker ni bara låta henne ligga där?"
"Dra fram henne nu då!!!"
"Ring larmcentralen!!"

Jag går mot rösterna.
Har någon ramlat och slagit sig eller vad?
Mitt ena ben sjunker ner i snön och jag faller.
Långt.
Nu skriker dom igen.

"Titta, hon rörde sig!"
"Klappa henne på kinden!"
"Kommer aldrig den jävla ambulansen snart??"
"Klappa hårt!!"
"Sätt på henne jackan!"

Jag försöker säga att dom ska sluta skrika men misslyckas.

"Herreguherregudherregud", snyftar någon hysteriskt.
"Sluta! Jävlar också!", fräser en annan röst ilsket.
"Var är ambulansen?" skriker någon för andra gången.
"Har någon ringt då?" undrar en fjärde röst.
"Hon dör!!", skriker snyftaren, fortfarande lika hysteriskt.

Jag öppnar ögonen och ser skuggor fladdra runt mig.
"Hon lever!", tjuter snyftaren, "tackgodegudtackgodegudtackgodegud!!!"

Jag blundar igen och suckar.
Vilket oväsen!
Jag som bara ville vara ifred en stund.
När jag öppnar ögonen igen ser jag skogen upplyst av ett fladdrande blått ljus.
Jag hör springande steg.
Nya röster.
Mer sansade än dom förra.
Tackolov, tänker jag.
Ta mig härifrån, bort från allt oväsen.
Bort från...

Jag lyfts upp och bärs iväg.

"Stanna hos oss", hörs en sansad röst.

"Jag har inte tänkt gå någonstans", mumlar jag, medan vi lämnar skogen bakom oss.