Dom säger att jag är galen. Och det hjälper inte att säga emot:
"Du är galen , Ingmar!" säger de rätt av.
Och jag tänker "vad fan! jag skall visa dom! jag skall fråga mina riktiga vänner. Sen skall de få se!"

Så jag går ut från mitt hus och ser mig om. Det första jag noterar är ett rådjur.
Jag frågar:
- Rådjur! tycker du att jag är galen?
Bocken lyfter på huvet, viftar med öronen. Fortsätter sedan beta sitt vårspiriga gräs och när jag går förbi blir han inte rädd.

Nere vid fjordstranden, på bryggan, sitter en nyanländ tärna.
- Säg, är jag galen, tärna, frågar jag.
Tärnan bara ser på mig och dansar iväg, tar ett varv helt nära, på armlängdsavstånd bara.

Och ute i vattnet upptäcker jag faktiskt en säl. Det gör man inte ofta här. Den simmar rakt emot mig. Med stora blanka ögon.
- Säl, säg. Tycker du att jag är galen? Säg.
Men sälen bara ser på mig med solglimt i ögat och så dyker den.

- Nu skall jag invänta skymningen och fråga morkullan och berguven vad dom kan tycka om min påstådda galenskap. Jag måste ju få ett ordentligt svar.

Så jag sätter mig välklädd ute i kvällen. Och först kommer morkullan, när skymningen dunklats en del. Varv på varv i skyn helt nära tar den, med sitt knispande och knorrpande. Den tycks inte ha några särskilda synpunkter på min grad av galenskap. Orädd är den.

Och när det nästan är natt, kör uven igång sitt "uhuu".
- Säg, berguv, är jag galen? ropar jag ut över fjord och berg.
- Hör du mig?
Men han svarar inte. Eller hör jag honom ändå säga "vaad-hhtroorhuusjälv" .

Det är helt mörkt, när jag sedan träder in i huset igen.
- Jaså, där är du, säger min hustru. Jag började undra lite. Var har du varit?
- Jag har varit ute och frågat djuren, om jag är galen. Men jag vet inte om de svarade något egentligen.

Min hustru ser på mig spjurvligen, håller huvudet på sned och säger:
- Ja, men Ingmar! Det vet du väl att du är galen. Det är just därför jag vill ha dig.