Ursprunglig titel: Såhär är slutet Johanna, såhär kommer jag glömma


En dag kommer jag
titta tillbaka
kanske
bränna upp Johanna och
sprida hennes aska i vinden
eller måla
med stoftet
en skapelse över en hel vägg
en stadsbyggnad att se och
förstå,
att känna med

en dag Johanna,
ska jag använda alla våra minnen
och skapa historia
och
tröst
eller kanske, bara av ren själviskhet,
visa hur ren smärta
spelar i varenda fiber
för det
finns ett behov i mig att
gråta lite till
tänka lite till
och inte glömma,
riktigt än,
och tills dess Johanna
är du mitt hjärnspöke
jag håller dig nära
men bara så nära att jag kan påminnas
om att jag inte har dig under skinnet
längre

ibland
tänker jag på oss, Johanna,
på de stunderna jag trodde du var förutsättningen för min lycka
och på hur jag faktiskt var lycklig
med dig
för du fick mig att nå höjder
för höga för att ens drömma om
men vi var nog
missbrukare
vi injicerade luftslott
så uppfyllda av vår tomhet
att minsta substans i våra system kändes som ett hot mot lyckan själv
och
vi var besatta av lyckan Johanna
för vi visste att
vi aldrig kunde nå den, aldrig aldrig
trots att vi såg den
liggande där rakt framför oss
gnistrande
glittrande
lockande

du vet
vi var också
nomader
vi hade gått i öknen så länge
att vi såg hägringar
det var väl därför
guldet rann som sand mellan våra fingrar
och

jag ser din första människa ibland på bussen, Johanna Johanna,
jag sneglar men vill inte bli sedd
vill inte möta min egen panik i någon annans ögon
och jag undrar
om hennes ben fortfarande går att rensa tänderna med
om hennes käklinje fortfarande kan skära i diamant
om höstlöven fortfarande virvlar i hennes ögon

jag skymtar min blick i spegeln ibland
möts av
vårsolen
och jag minns
hur det var att ha vinter i blicken
ser fortfarande folk
som oss
på gatan
det är mer än ben som avslöjar,
och jag vill ruska om dem,
dra ut det där dem håller så krampaktigt
jag vill
ruska om dig banka in
lite verklighet i hjärnan på dig
men jag har försökt och
det var väl då jag insåg att
den enda riddarrustningen i ditt liv är
den du drar på dig själv
precis som jag fick slakta mina egna
drakar
och endast mina egna
även om jag vill andas död över
alla världens monster

men jag
har inte död inom mig
jag har liv
jag ser dig ibland på bussen
jag har liv i mig
jag ser dig ibland på bussen
du har höstlöv i blicken
men jag har vårsol,
du vet, de första förälskade strålarna
jag samlar dem i ögonfransarna

jag samlar dem i ögonfransarna och
låter bli att minnas dig
ett litet tag till
men när jag väl gör det
när jag väl sprider din aska i vinden johanna johanna

kommer jag ha gråtit klart över dig