min sex år äldre storasyster brukar säga "passionist" om sig själv, sedan länge ålderspensionär och jag, som bara är sjuttioett konstaterar att levde jag om något decennium skulle jag fortfarande vara ställd till arbetsmarknadens förfogande och skulle jag varit tvungen att i skolyrket försöka utbilda, fostra ungar som lever i en tid jag inte längre förstår, med en trötthet som intet längre förmår
jag skulle varit en driftkucko bland barn jag skulle slitit mitt hår och fått skallen blankt vaxbonad och grant svettig och på kvällen skulle jag stupa i säng drömma mardrömmar och önska mig döden och tänka att det är väl det dom vill, få en att stupa så att pension aldrig skall behöva betalas ut
lönsammast så
ju

men min vishet får mig att vägra tro på detta vansinniga scenario

arbeta borde vi så lite som möjligt. dra ner på ambitionerna. jag lever ju bara nu.
så fredrik ursäkta mig men, vad fan, vad gör du när du är sjuttiofem
arbetslös sedan länge haha och lever furstligt på statspensionen skitande i oss andra vanliga människor

snacka kan du

medan jag sjunger passionisternas sång
öppnar min pilsner
skrålar för högsta hals

"låt oss för guds skull få leva i ro en stund innan vi dör"
"låt oss slippa dåligtsamvetsvalsens röst däruppe ifrån kungliga huvudstan"
"en del av oss har ju för fan ont i hela kroppen, har tappat hörseln och känner yrsel hela dan"
"låt oss stilla älska varandra"
"innan vi dör"

"låt oss bli passionister, signor il Commandante".