Ett sista glåpord kastades ur hennes mun och hon smällde igen dörren småspringades med tårar som rann ner på hennes kinder och den kalla vinden som bet i kinderna.
Nu var det över, hon hade vart med tillräckligt länge för att förstå att allt som gjordes under dom två närmsta dygnen innebar inget annat än känslokalla samtals som sakta bröt ner dom till dom små människorna som inte kan något att än att vara arga och osams.
Även fast hon är på väg bort från honom så vet hon att hon aldrig kommer orka hålla honom borta, hans tjat och hans falska löften kommer tillslut sjunka in i henne och skapa den där falska tryggheten som bibehåller sig kortare och kortare perioder mellan varje incident.
Men som ändå får henne att tro på det omöjliga och att den här gången kommer något att förändras, för det har han lovat.
Hennes vänner är trötta på hennes återkommande historia som aldrig förändras.
För några timmar är hon stark, hon tror på sig själv och har fått nog.
I nästa är hon ensam och deprimerad, utan självförtroende och karaktär.
För när det väl kommer till kritan är hans otrygghet den enda trygghet hon har, det är det enda hon vet och det enda hon kan kontrollera.

Och det som dom båda vet efter ett bråk är att hon kommer alltid komma hem igen.