När det här brevet hittas är jag redan död.

Även om det är lite patetiskt, har jag ändå ett behov att förklara varför jag gjorde det. Det kommer annars även att uppstå en massa onödiga spekulationer bland efterlevande, för att inte tala om andra släktingar och s.k. vänner.
Redan som litet barn, matades jag med krav och beskrivningar om hur man borde vara och vad som är framgång här i livet. Det som gällde var att utbilda sig, gifta sig och skaffa barn. Hålla sig till sitt, rösta på moderaterna och gärna delta i någon fritidsaktivitet ihop med likasinnade. Och jag har gjort precis det som har förväntats av mig.

Du, Mia passade ju så perfekt, sa man. Mina föräldrar svällde av stolthet att jag fått ihop det med dottern till socialchefen i staden. Det var fint det. Och den fine socialchefens snorkiga fru var ju ordförande i föreningen Inner wheel, så min lilla mamma blev ju invald där precis som pappa röstades in i Rotary, tack vare en rekommendation av socialchefen.
Jag undrar hur många trädgårdsparties, trista föredrag och allmänt societetsmingel jag har genomlidit? Sen var det ju kanske även meningen att du, Mia skulle passa mig också. Och jag hade nog rätt lågt ställda krav, eftersom jag fann mig tillrätta med ditt maktutövande. Du är snäll ibland, men det är väl det mest positiva jag kan säga. Vår hund Peppe är också snäll. Men rätt korkad. Precis som du. Inskränkt, småaktig, snål och en ständig  felletare. Gnatig som få, fantasilös och en kravmaskin. Ja fy fan, så många gånger jag har varit nära att slå till dig. Men ångrat mig i sista stund. Jag undrar vad som ändå hållit mig kvar? Feghet, uppgivenhet och kärleken till barnen kanske.

Det är otroligt att vi har lyckats tillverka två så fantastiska barn. Evy och Soly är mina ögonstenar. Jag älskar dem över allt annat. Kan inte fatta att de snart ska börja skolan. Önskade dem ju verkligen ett gott liv och ville få se dem växa upp. Men nu blir det inte så. Apropå tillverka ja, du Mia är nog det närmaste man kan komma frigid och känslolös, men som ändå besitter förmågan att alstra barn. Jag minns hur det var båda gångerna. Du såg på mig med samma kärlek som på en insemineringsspruta som skulle göra sitt jobb. När du väl var gravid vände du dig bara på sidan och lämnade mig utanför, precis som du gjorde när väl barnen kom. Vaktade på dem, överbeskyddade och släppte inte in mig. Jag fick stjäla till mig stunder med barnen.

Det värsta du har gjort dem är att kräva att de ska bli som du, men överträffa dina egna mål och även förverkliga de du inte har nått. Du lever genom barnen, äter ur dem, styr och ställer och förminskar deras livslust. Ser du inte hur hundlikt underdåniga de är? Hur nervösa de blir av att de inte nått upp till de krav du ställer. Jag ser det och känner igen taktiken alltför väl. Precis som du har förminskat min egen lust att leva. Jag äter antidepressiva mediciner sedan åratals tillbaka. Bara för att orka leva, jobba och finnas till. Men jag har övervägt alternativen. Vill inte vara med längre.

Det finns egentligen bara en enda svaghet hos dig. Du klarar inte av ensamhet. Att inte ha någon att spegla dig i. Som min sista gåva till sig ger jag dig därför ensamhetens ok. Jag bedömer sannolikheten för att någon ska falla för dig efter att jag är borta, som nära noll. Du ska få framleva dina återstående dagar utan någon man. Utan möjlighet att utöva dina krafter på det där bestialiska och förnedrande sättet. Inte kunna njuta av att ha makt och förmåga att kväsa, förminska och hota.

Men jag ömmar för mina flickor. Vad återstår för liv för dem? Jag känner mig som en svikare genom mitt förtida frånfälle. Vem ska då skydda dem från dina hot och sadistiska omöjliga krav? Jag har vridit och vänt på frågan länge nu. Men kommer till samma svar. Så jag har bestämt ytterligare en sak, dels av omtanke om barnen men även som en utvidgning av mitt syfte att skänka dig total ensamhet.

Bilen står på garageuppfarten. Den är fulltankad. Jag hämtade Evy och Soly tidigt på dagis idag. Du kommer ju vid fem. Vi är långt härifrån då. För första gången någonsin kommer vi att sitta i framsätet alla tre. Utan säkerhetsbälten. Jag ömmar för den stackars bussförare eller lastbilschaufför som kör det fordon jag väljer att möta. Med hundra kilometer i timmen från vartdera hållet, kommer inget utrymme finnas för överlevnad med svåra skador och ett vegeterande liv i någon sjuksäng. Nej, vi går över gränsen i ett ögonblick, tillsammans. Och lämnar dig i ensamhet.

Det är min förhoppning att du genom egen självrannsakan framgent kan komma fram till att du har skuld i det här. Och om jag ska vara riktigt ärlig vill jag att den känslan ska sitta i länge.

Farväl

Olle och barnen