Grönsaksdag i den lilla staden.
Alla former trängs och vi ser nyfiket
upp ur vinterns långa dvala. Hon
trär armbandet över den knubbiga
armen vänder sig hastigt om
uppåt mot modern och i det ögonblicket
är hon Karlstads sol. Hade hon varit min
hade jag köpt tre med olika nyanser,
en måste absolut fånga förstärka hennes
glittrigt gröna ögon. Hennes glädje så bedårande.
Den ljuvligt självklara. Jag hade sett mig
mätt efter henne. Inget kunde överträffa denna
lilla mulliga flicka. Trodde jag. Trädens nyvakna
skapelser hade vaggat mig en tid. Vi som
drömmer och skaldar. Vi som inte. Har vi inte
drömmar tänker vi på avsaknaden. Det är
så med våren och att vara människa.


Önskade se det hus de talat
om den där långa natten. En avlägsen
nära röst i örat. Hans sätt att
uttrycka sig. Skyndade sig in under
trädens skugga. Hon anade hon tappat andan.
I glädjen ur glädjen och det var inte tid att
överväga. Hon hann inte. Det lilla fiket invid
ån hade en märklig förmåga att fånga upp
trädens trådar, hans blonda gestalt, det ivrigt
mogna.