För att leva i en värld där alla ska trivas så behöver vi tillit, bara en gnutta av det här och där. Det finns väll ingen som tycker om den där dryga personen i svart, som aldrig riktigt säger vad det är som bekymrar honom. Istället måste, vi, människorna i omgivningen, omedvetet och ovilligt, spendera en del av vårt undermedvetna för att lista ut vad det är som har hänt honom. Och självklart blir resultatet av slutsattsen att du tror att hans stentuffa Bulldog Fido på något sätt har dött, och för att lätta upp det i ditt undermedvetna så har hunden dött på ett ganska komiskt sätt.
Nu när du har en klar uppfattning om vad som hänt din medmänniska försöker du ganska diskret kontakta han och ge honom lite tröst, detta visar sig vara betydligt svårare än vad du trodde och han märker tydligt av det. Istället för att lite diskret lirka det ur honom ger du upp, och ställer frågan rakt ut och svarar blir, självklart, väldigt långtifrån vad din vilda fantasi har kommit på.
Jag ska kanske nämna att personen heter Karl, så vi underlättar det hela.
Karl har för det första aldrig ägt en hund, och den enda anledningen till att han är så tyst, är för att han ständigt repeterar sina balettdansteg i huvudet.
Och du känner dig både lättad och besviken över att hans hund inte har dött, lättad för att det hade varit tragiskt och besviken över att du inte kan briljera över hur smart du undermedvetet är.

Så, för att spara denna tiden för dina medmänniskor, berätta snälla istället hur det är med dig, öppna upp dig lite, folk vill hjälpa dig.