Han hade sett fram mot teveprogrammet hela veckan. Äntligen var det dags. Det var ett populärtekniskt magasin som skulle visas på temat "reservdelsmänniskan".

Olle hade anledning att vara intresserad.

På bordet framför honom fanns en skål fylld med pop corn. Bredvid den stod ett glas öl.

Programmet gick igenom mänsklighetens långa reservdelshistoria. Redan de gamla grekerna tillverkade vissa hjälplmedel och man kunde nu återskapa deras utseende och funktion. Det var allt från armkrokar, benproteser, porslinsögon till senare tiders mer sofistikerade utrustning. Man hade även ett avsnitt om metallklaffar i hjärtan samt en svartvit snutt om den första hjärttransplantationen i Kapstaden 1967.

Olle tog en näve pop corn till och en klunk av ölen. Ljudet var uppskruvat på högsta, men han fick ändå finkalibrera båda hörapparaternas finetuning. Peruken kliade lite så han tog av den och lade den på bordet bredvid glasögonen. Egentligen hjälpte de bara på ena ögat, eftersom han var blind på det andra. Han tryckte under benkanten vid kinden och emaljögat ploppade ut i hans hand. Han rullade det i handen som en spelkula, andades på det och torkade sedan av ytan med tröjärmen. Till sist stoppade han det i munnen, lät det rulla runt där en stund och värmas upp innan han stoppade in det i ögonhålan igen.

När han bara satt stilla och inte ansträngde sig kunde man inte tro att han var sjuk. Pacemakern gav den nödvändiga impulsen 4 ggr per sekund, den som gav hans hjärta en kick att fortsätta slå rytmiskt och obehindrat.
Den enda lungan klarade inte längre några språngmarscher, men att titta på teve gick bra. Av levern kvarstod endast en fjärdedel, efter att man hade opererat bort de sjuka delarna han supit upp, men det klarade sig bara han höll sig från starkspriten. En evig match mot gulsoten gav hans hy en gulbrun ton, vilket människor han mötte förväxlade med solbränna. Förresten kunde det kvitta det här med starkspriten, för den njure han lite senare fick av sin syster ville han inte nöta på mer än nödvändigt.

Han klarade i alla fall av korta skogspromenader, särskilt efter den lyckade höftkule- och knäledsoperationen, men allra helst förflyttade han sig genom att använda sin permobil. Det var de där korta utflykterna som höll honom igång. Han hade alltid varit en naturmänniska. Förra hösten hade han mer eller mindre bott i skogarna i Värmland, där han hade åkt runt på skogsstigarna och plockat svamp. Tyvärr regnade det i veckor, men det var inte mycket att göra åt. Väl hemma sedan tog det flera veckor innan han kunde lokalisera den där påträngande doften av mögel. Det var först vid en smörjoljning av benprotesen som han upptäckte att de delar som var av trä, främst foten, var angripen av röta och nån typ av mask.

Sondmatningen var i alla fall en lyckostund. Inget matos, inga krångliga recept, inget skärande och delande, ingen disk heller utan 400 ml näringsvätska rakt ner i magsäcken, eller ja den del av tunntarmen man hade tänjt ut som extra magsäck när väl den gamla hade tagits ur. Det slörpade i slangen genom näsan, lite äckligt var det från början men nu hade han vant sig. Troligtvis var näsgången lite trång eftersom han fötts utan näsben. Livet igenom hade han klarat sig med ett konstgjort näsben, med ben taget från en tupphöft. Tuppen måste ha varit lite hjulbent, eftersom näsan ändå blivit lite platt och böjd. I alla fall, två minuter bara så var middagen klar. Hade det här med magen inte börjat krångla hade han nog fått äta näringsvätska i alla fall. Efter trafikolyckan fick man lägga in titanplåt som käkben och med fyra titanskruvar i varje hörn kunde han i alla fall glappa med munnen tillräckligt för att prata på ett begripligt sätt. Franskan hade han fått ge upp men lite enklare värmländska funkade fortfarande. Plåten i skallen syntes knappt under peruken heller, även om det blev ett jävla liv varje gång han skulle igenom metalldetektorn på Arlanda.

Programmet hade varit busbra.

Det fanns verkligen flera delar han ännu inte hade prövat. Tekniken gick ju framåt hela tiden. Ändå längtade han ännu mer till den dagen man kunde skippa kroppen helt. Kanske var den ultimata människan just bara några få delar. Kanske bara ett öga, en synnerv, ett öra och ett litet stämband som skvalpade runt i en burk med näringslösning. Och så hjärnan förstås. Inget mer, inget som kunde gå sönder, ingen kropp att släpa på eller byta delar på. Tanken svindlade. Lättheten skulle vara betydande, varken bantningstrix eller hypade modevisningar med trådtunna modeller skulle finnas. Bara hjärna....sinnena ja. Man kanske måste ha i några känselceller i alla fall. Doft och smak kunde man nog skippa. Olle hade saker att fundera på.

Det väste om permobilen när Olle körde mot sovrummet. Han tryckte på klockan för att personalen skulle komma och flytta hans kropp från stolen till sängen.

                                                   @