Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda. Saliga äro de som sörjer. Låt oss alla bedja för att han får en god färd upp till sitt himmelrike!
Han var i himlen nu. Ja, han var likt musiken. Toner som steg mot skyn och som inte gick att se. Men de fanns och de blev älskade. Hjärtat i människans bröst är fingrarna som knäpper på strängen. Men när fingrarna slutar knäppa, fortsätter tonerna att ljuda. Ja, de ljuder ännu!

Pengarna hade trutit så länge att Émiles häl stack fram trots att han hade två par sockor på sig. Det rum han bodde i kunde inte längre kallas för hem och det han hade att äta kunde inte längre kallas för mat.
Han bodde ensam med sin mor som låg sjuk i den gamla sängen och som nätt och jämnt syntes mellan de grå plädarna. Émile stod vid det dragiga fönstret och tittade på folkvimlet nere på gatan under tiden som han spelade på sin älskade mungiga. Den gav honom alltid ett rofyllt lugn och det såg ut som att människorna dansade till hans toner. Men när han kom att tänka på mor, lät det som att han spelade en begravningssång och han slutade tvärt. För att skingra tankarna gick han ut på gatan. Vad skulle han göra den dagen hon inte längre fanns hos honom? Han vågade inte tänka tanken. Om bara hans fader hade levt, men denne hade avlidit under Émiles första år.
Hans tankar avbröts plötsligt av att han kolliderade med någon, vilket fick honom att falla baklänges och landa hårt på den steniga gatan. Förvånat tittade han upp på en ung man som var iklädd en lång, svart kappa och hade en liten röd tygbit knuten om halsen.
– Jaha, sa mannen och stirrade på Émile med sina bruna ögon. Vad har vi här då? Kan du inte se dig för?
– Ursäkta, viskade Émile och kravlade sig upp från marken.
Mannen vände sig till ett par män som stod bredvid honom.
– Nej, tycker ni att vi ska godkänna det? Här springer han på en ståtlig herre och nöjer sig med att säga ”ursäkta”! Tycker ni inte att han ska straffas lite?
– Stryk? frågade en av herrarna och Émile fylldes av fasa.
Han var inte mer än hälften så gammal som dem och de var dubbelt så stora.
– Stryk? funderade mannen. Nej, det tycker jag nog inte… Jag tycker han ska dansa för oss! Kom nu din lille filur! Dansa!
Med ett skratt stämde herrarna in i en skrålande sång och en av dem ryckte i honom för att han skulle dansa. Émile lyckades förskräckt slita sig loss och springa hem till mor igen.

När mors hjärta hade slutat klappa, tog Émile vindens skepnad. I två månader virvlade han än hit, än dit och visste inte var han skulle ta vägen. För att tänka på något annat än på saknaden efter mor, gick han ut på gatan för att hitta något arbete och när inget arbete gick att få, tvingades han till att tigga mat av de fina människorna som bodde i hus och hade arbete och familj.
Utmattad segnade han ner vid husväggen och letade fram sin mungiga som han studerade länge. Den hade tillhört hans fader och det sades att far hade varit en skicklig mungigespelare. Mor brukade säga att Émile spelade bättre än far, men det sa hon nog bara för att vara snäll…
Émile satte instrumentet till munnen och började knäppa på det under tiden som han studerade alla människor på gatan. Där kom en fin herre med sin hatt på huvudet och lite längre bort arbetade muraren och snickaren så att svetten lackade. Barn lekte, två kvinnor kom bärande på tvätt och i gränden stod en smutsig karl med armarna om en vacker kvinna. Han såg hur mannen plötsligt kysste kvinnan burdust. Kvinnan gav honom en rungande örfil och kysste honom sedan tillbaka.
Vid värdshusporten visade sig plötsligt en gestalt som Émile kände igen. Det var mannen som ville tvinga honom att dansa! Émile visste inte varför han slutade spela och inte heller varför han sprang fram och ryckte i mannens rock. Förvånat vände mannen sig mot honom.
– Hördu, jag… Vänta lite, dig känner jag igen…
Émiles rädsla speglades i hans ansikte och han skulle just springa där ifrån, då mannen tog tag i honom.
– Vänta! Vad vill du?
– Ingenting…, pep Émile ynkligt.
– Ingenting? Det är andra gången jag ser dig nu. Vad gör du här? Spring hem till din mor…
Émile stod stilla och kikade efter mannen som hade släppt honom och börjat gå där ifrån.
– Men om mor är död?
– Är din mor död? frågade mannen och vände sig om.
Efter att pojken nickat, ryckte han fundersamt på axlarna och bestämde sig för att bjuda pojken på en god måltid. Tysta gick de gatan fram bredvid varandra och plötsligt undrade mannen varför Émile inte velat dansa senast de sågs.
– Jag ville inte, och jag tänker inte göra det nu heller…
– Haha, jaja, du gör som du vill…, skrattade mannen och stannade framför en fin restaurang.
– Men här har vi väl inte råd att gå in?
– Jovisst, vad tror du om mig! utbrast mannen bestämt. Kom här!
Han bjöd Émile på den underbaraste måltid och de åt under tystnad. När Émile ätit upp, tog han fram sin mungiga, betraktad av mannen mitt emot. Han satte den till munnen och började spela. Mannen lyssnade nyfiket och lät sedan anletsdragen mjukna. Det var en ung, vacker karl. Han hade en tunn mustasch och lite skägg på hakan och det mörka, glänsande håret hängde ner vid de uppmärksamma ögonen. När Émile spelat en stund tackade han mannen för den goda måltiden och de begav sig ut på gatan igen.
– Du är riktig duktig på att spela! utbrast mannen. Kom, jag måste låta de andra höra dig!
Han drog med sig Émile till en mörk krog där det var fullt med glada människor som drack och dansade. Émile lyftes upp på ett bord som mannen knackade i för att alla skulle höra.
– Här ser ni en pojke som kan spela! Jag har aldrig hört någon skickligare! Såja, pojk, du vill inte dansa för oss, men vill du spela?
Émile log generat och spelade allt han förmådde. Människor klappade i händer, dansade och sjöng. En del skänkte honom slantar, vackra kvinnor kysste honom och en man med luta spelade hans melodi. Mannen dansade också men drog sig tillbaka med en kvinna för att sedan dansa igen till långt in på natten. Då de äntligen skulle hem, fick mannen väcka Émile där han hade somnat i ett hörn.
– Ska du inte hem? Du kan få sova hos mig, fortsatte han när Émile drog på svaret.
På väg hem till mannen gick Émile och funderade.
– Det är sent… Ska du inte arbeta i morgon?
– Arbeta nej! skrattade mannen. Det har jag gjort tillräckligt mycket i mitt liv. Jag och far…
De kom upp i mannens våning och Émile stirrade av förundran. Han hade aldrig sett ett vackrare rum; en kamin i hörnet, guldtapet på väggarna, röd sidenmatta på golvet och en himmelssäng!
– Du har pengar som en fin herre, men du ser inte ut som en fin herre, sa han försynt.
– Haha, det är ju bra! sa mannen och kastade sig i sin himmelssäng.
– Vad heter du?
– Barrois är namnet… Vad heter du då?
– Émile…
– Émile med mungigan… God natt…

Barrois hade ingenting emot att låta Émile bo hos sig, bara han höll sig undan när Barrois ville vara ifred. Den lycklige pojken visste inte hur han skulle tacka honom. Han hade inga pengar att betala honom med och pengar hade Barrois redan tillräckligt av.
Men ganska snart förstod Émile att kamraten hade dålig hand om dessa. Han köpte vad han fick lust till, åt mat på de fina restaurangerna nästan dagligen och betalde ibland sköna kvinnor på besök. Men aldrig arbetade han för att tjäna någon penning.
– Du slösar bort dina pengar, konstaterade Émile en dag då Barrois hade satsat hela sin pengapung på ett kortspel som en skojare spelade ute på gatan.
Barrois förlorade och räckte över pengarna med ett leende.
– Äh, jag har de pengar jag har och de tänker jag leva med!
Émile följde honom vart han än gick; på krogar, värdshus, fester och fina middagar. Barrois var där han kände för att vara. I ena stunden dansade han med det som kallas för stadens pack och i andra stunden kysste han grevinnan på handen.
Men han begärde aldrig något tillbaka från Émile, förutom att pojken skulle spela för honom. Det gav honom alltid ett oerhört lugn, vilket Émile förstod att han behövde. Ibland på natten vaknade han av att Barrois kallade på honom i sömnen. Han var då alldeles svettig i pannan och vred sig oroligt i sängen. Émile brukade sätta sig hos honom och spela på mungigan tills kamratens hjärtklappning hade stillats.
Men när Barrois var vaken, visades aldrig denna oro. Då var han den modige mannen som talade med alla och som hade bestämt sig för att Émile skulle bli känd med sitt spelande.
– Jag kan ju spela på torget, tyckte Émile. Då kan jag kanske tjäna någon peng…
– Ja, men de småslantarna kan du både ha och mista! Nej, du ska bli känd… hos de fina herrarna. Då kan du tjäna de stora pengarna!
Barrois tog med honom till greven, bankdirektören, domaren och generalen och lät honom spela för dem på deras middagar. Émile förstod inte hur Barrois kunde känna alla dessa människor. Snart hade två år förflutit och de båda älskade varandra som bröder.
– Vad tyckte du om gubben som satt i fåtöljen längst bort? frågade Barrois när de hade spelat för doktorn och hans gäster.
– Det såg... Det såg ut som att han fått en mungiga i halsen…
– Haha! Ja, det har du rätt i! Han förstår sig nog inte på sådan musik. Men du var fantastiskt duktig idag! Vänta bara tills kungen själv betalar dig dyrt för att du ska spela på hans bal!
Émile lät honom tala men visste mycket väl att detta aldrig skulle bli verklighet. Barrois var alltid så mån om honom, men ibland ville han vara ensam ute med sina vänner. Vid dessa tillfällen kom han ofta hem ett par timmar efter midnatt med en kvinna vid sin barm. Émile visste att kvinnans fnissande brukade upphöra när hon fick se honom ligga i sin säng i hörnet.
– Bry dig inte om honom! förklarade då Barrois glatt. Det är bara min lille vän! Han kommer inte att störa oss! Kom!
Nej, Émile skulle inte störa och inte heller nästa gång, eller nästa gång igen, då Barrois hade andra kvinnor med sig hem. Aldrig såg Émile samma kvinna två gånger, vilket han tyckte var en aning underligt…
Den dagen Émile fyllde sina 14 år, fick han en bok av Barrois.
– Ja, jag vet att du aldrig har gått i skolan… men det skadar väl aldrig att äga en bok… Det är visserligen min gamla bok… Det står ”Jacques Barrois” här på första sidan, men vi kan ju skriva dit ditt namn!
Émile fingrade på den vackra boken och bad honom läsa för honom.
– Ja, men det är på latin… Förstår du det? Inte… Jaja, det var synd. Det fick jag lära mig…
Émile stirrade på honom. Det hade han aldrig kunnat ana. Framför sig hade han en lärd man!
– Men du… Varför har du… Var kommer du ifrån?
– Jag…, svarade Barrois och trummade med fingrarna mot boken. Min släkt heter Barrois och den kommer… söder ifrån… Men hördu… Det är din födelsedag! Tycker du inte vi ska gå ut och fira den? Kom här!

Två veckor senare, när Émile återvände hem efter att ha spelat hos Major Dufrénoy fann han Barrois ligga likblek och hostande i sängen. Han kallade genast efter doktorn som fastställde att Barrois led av lungsot och att han skulle göra vad han kunde för att rädda hans liv.
Borta var den glade och starke unge mannen och i sängen låg en utmattad och hostande karl som såg 15 år äldre ut. Émile som älskade Barrois som sin egen bror, visste inte vad han skulle ta sig till. Dag och natt vakade han vid hans sida och spelade för honom på mungigan. Men för var dag fick han lyssna till hans feberyra och se hur han minskade i vikt. Under en av sina klara stunder, lyckades Barrois tala till sin trogne vän.
– När du ska spela för kungen…, flämtade han, får du låta mig sitta bredvid drottningen. Hon är så vacker… Du Émile, du kanske tycker att jag är underlig… och det är jag också… Men du ska veta att… att jag är så lycklig över… att du sprang på mig… den gången…
Émile fällde ner blicken med ett leende och studerade den lilla mungigan han hade i handen. Barrois var precis som denna lilla mungiga; han hade sina säkra, rofyllda toner, men var ändå så spröd och liten…
Tre veckor senare låg det inte längre en levande man i den gudomliga himmelssängen. Émile fick ärva allt han hade, men eftersom Barrois levt på det sätt han gjort, hade han i slutet endast samlat på sig en mängd skulder. Advokaten kunde inte göra annat än förargas.
– Här lever han på sitt syndiga vis och låter sedan en liten 14-årig pojke ta hand om alla skulder! Nej, du pojke… Detta ser mörkt ut…
Émile som kände sorgen efter sin vän som en hettande känsla i bröstet, torkade bort sina fuktiga tårar och studerade Barrois i sängen. Han låg med knäppta händer och det såg ut som att han smålog.
– Nej, det… det kan inte vara mörkt… Inte efter allt ljus han har skänkt mig!