KRYPTANS FASOR.

av René de Tour-Zelle

Det var tredje dagen på skollovskolonin. Jag och Ernst hade gått på upptäcktsfärd och funnit en liten skogsglänta i vilken stod ett gammalt nedgånget lusthus. Dörren hängde snett på ett gångjärn så vi kunde obehindrat gå in. Vi satte oss på den brits som på insidan löpte runt hela den åttakantiga byggnaden. På väggarna syntes urblekta herdemotiv. Fönsterbrädorna täcktes av döda flugor i stort antal. På golvet fanns, förutom vissna löv, även kroppen av en sparv, som tagit sig in men sedan inte hittat ut.

Plötsligt hörde vi steg utanför. En ung kvinna närmade sig. Hon klättrade in genom den trasiga dörren och hälsade på oss. ”Jag heter fröken Gudrun, och jag arbetar hos kyrkoherden på prästgården en bit bort”. Hon pekade ut riktningen med ett finger. Så hörde hon sig för om hur vi trivdes på kolonin och om föreståndaren var snäll mot oss. Efter en stunds samtal frågade hon om vi blivit vaccinerade ännu. Det hade vi inte. ”Ja”, sade hon, ”då blir det vaccinering nu i veckan. Vet ni hur det går till?” Nej, det hade vi inte så särskilt klart för oss. Då började hon att beskriva proceduren.

”Det kommer hit en väldigt stor och kraftig dam. Hon är sköterska. Tillsammans med henne en mindre dam, som är läkare. Den som skall vaccineras får ta av sig kläderna och ligga upp på rygg på undersökningsbordet. Så tar sköterskan i benen och böjer upp dem så att man kommer att ligga med stjärten i vädret. Det är ingen idé att spjärna emot. Hon är stark som en björn och kan alla grepp. Man sitter som i ett skruvstäd. Nu tar läkaren fram sprutan. Den är väldigt stor och har en nål som är hemskt lång och grov. Sedan kastar hon sprutan så att den tränger in i skinkan. Det är precis som då man är på tivoli och kastar pil mot en tavla. Det gör fruktansvärt ont men man skriker inte. Sköterskan kramar åt så att man inte får luft. Man ligger där, hjälplös, tyst och med munnen vidöppen. Men det är inte färdigt. Nu tar läkaren i sprutkolvens handtag och trycker hårt och snabbt ut vaccinet. Smärtan fyller hela kroppen och är så outhärdlig att naglarna lossnar från tår och fingrar.”

Under loppet av hennes berättelse hade jag och Ernst blivit dödstysta. Vi betraktade henne med en blandning av fasa och klentrogenhet. Men hon gjorde ett absolut trovärdigt och allvarsamt intryck, så vi började inse vidden av de vedervärdigheter som väntade. Men så fortsatte hon: ”Nu är det så här, att min far, som är godsägare och bor på den stora herrgården, skulle kunna tala med er föreståndare och ordna så att ni två slipper. Men då måste ni i stället göra mig en tjänst. Skulle ni vilja det?” Vi försäkrade henne att ingenting vore oss kärare. ”Nå, då skall ni komma i natt, vid halv tolv till kyrkogårdsgrindarna. Här får ni en liten kartskiss som visar hur ni skall ta er dit. Där möter jag er. Ni skall sedan gå till ett mausoleum som ligger mitt på kyrkogården. Mausoleets grindar kommer att stå öppna. Vid dem finner ni locket till en likkista. Ni tar detta och går in, tar er ned för en spiraltrappa och kommer in i en gravkammare. Ljus är tända, så ni ser var ni sätter fötterna. På en katafalk står en kista. I den ligger en döing, men kistan saknar lock. Det är just locket ni skall lägga på plats. Ni får även med er varsin skruvmejsel och en låda med skruvar. Ni drar fast locket och lämnar sedan gravkammaren samma väg som ni kom. Kusligt kanske, men tänk hela tiden på vaccinationsläkaren och hennes jättestora hemska spruta, så klarar ni uppdraget”.

På vår fråga, varför hon inte själv kunde gå ned, svarade hon att kvinnor inte fick besöka gravvalvet, det står i bibeln och därför hade kyrkogårdsnämnden så bestämt.

Vid avtalad tid var vi på plats. Fröken Gudrun mötte. ”Ni måste ta av skor och strumpor, så att ni bättre känner var ni sätter fötterna i halvmörkret” sade hon. ”Kistlocket står klart vid grindarna till mausoléet.” På skakande knän vinglade vi åstad. Då vi såg de öppna järngrindarna fick vi båda ett nästan obetvingligt behov av att besöka en toalett, men det fanns ingen tid. Vi gick in, och började på darrande ben den mödosamma nedstigningen, manövrerande kistlocket framför oss så gott det gick i den trånga spiraltrappan. Vi blev tvungna att göra på det sättet eftersom ingen av oss vågade gå först nedför. Så stod vi då i själva kryptan. Där var den, katafalken och kistan med den döde, vars ansikte var täckt av en vit duk. Vid huvud- och fotända var stora ljus tända. Vi var nu likbleka av skräck och benen bar knappt.

Med klumpiga rörelser och efter många misslyckanden fick vi locket rätt. Det passade precis och föll på plats med ett svagt klickande ljud. Vi hade just börjat fumla efter våra verktyg, då något vedervärdigt hände. Från en takbjälke föll en råtta, stor som en halvvuxen katt. Den landade på Ernst, föll innanför hans skjortlinning och bet sig fast i huden med ursinnig kraft. Ernst utstötte ett skri av primitiv dödsångest, ett sådant som kan ha hörts i mänsklighetens tidigaste skede, då någon fallit offer för en sabeltandad tiger eller en rasande urbjörn.


I panik kastade vi mejslarna och tappade samtidigt asken så att skruvarna rullade över golvet. Vi rusade länge runt som yra höns och trampade med våra bara fotsulor på skruvarnas vassa koniska huvuden. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter evigheter hittade vi uppgången. Länge trängdes och knuffades vi för att komma förbi varandra och ut, men så lyckades jag komma först. Ernst följde mig i hälarna.

Jag trampade miste på ett trappsteg och slog högra knäskålen. Smärtan fortplantades ända upp till armhålan och ned i foten, men skräcken var starkare. Vi nådde trappans slut och sprang mot grindarna. Till vår omätliga fasa upptäckte vi att de var låsta. Vi tryckte på gallret, men grindarna gick inte att rubba. De satt som svetsade fast.

Länge stod vi där, förgäves skakande och ristande järnstängerna. Vi skrek oavbrutet. Skriken genomlöpte hela registret, från hesaste skrän till gällaste pip i falsett.

Plötsligt blev vi alldeles tysta och stilla. Nedifrån kryptan hördes ett ljud som fick blodet att stelna i ådrorna. Kistlocket hade lyfts från sin plats och fallit till golvet. Efter en stund hördes en fot sättas tungt mot ett trappsteg. Därefter en plågad och ansträngd suck. Så nästa steg. Och nästa suck. Den vingliga spiraltrappan gav ifrån sig ett knarrande, darrade ljud, en ton som från en gigantisk bassträng över vilken Djävulen själv för stråken. Någon eller någonting var på väg upp mot oss. Vi kunde endast vänta med skallrande tänder , instängda som i en råttfälla.

Varje sekund kändes som en timme. Stegen kom närmare. Vi tryckte oss mot järngrindarna och stirrade med vidöppna ögon mot den välvda öppning där trappan hade sitt krön. Efter evigheter framträdde den ohyggligaste av syner, en skepnad så vederstygglig att den kom håret att stå upprätt på våra huvuden. Det som mötte våra ögon var ett vandrande lik. Svepningen hängde i trasor. Ansiktet var en ruttnande smörja, läpparna borta, grinande tänder och ögon som kunde isa en tigers blod. Vi började åter att skrika, denna gång helt hysteriskt, helt vettlöst, hjälplösa offer för den sorts skräck som sopar undan all reson och intar själens minsta skrymsle. Men eftersom Moder Natur ibland kan vara barmhärtig, förlorade vi snart medvetandet och sjönk till marken, samtidigt båda två.

Hur länge vi varit borta visste vi inte. Då vi vaknade låg vi på gräsplanen utanför grindarna. Vi var genomvåta av dagg och skakade av köld. I våra kalsonger fanns de påtagliga spåren av kroppens svek i prövningens stund. Råttan hade släppt taget om Ernst och försvunnit men lämnat ett fult bitmärke på bröstet. Trots vårt eländiga skick lyckades vi hitta hem till kolonin. Där möttes vi av föreståndaren som var djupt upprörd och arg som ett bi. "Jaha?! Tänkt smita från vaccineringen kan tänka. Men nu springer ni till sköterskemottagningen och när ni är klara där till min expedition där ni får lära er att dansa och sjunga björkrisets lov. Med språng — MARSCH!!!!!"

Långt senare fick vi veta sanningen. Godsägaren hade tre döttrar, alla sysslolösa men såväl överjordiskt fantasifulla som djävulskt uppfinningsrika. Just detta practical joke var ett av deras favoritnöjen. Den äldsta brukade spela ”Fröken Gudrun”, som även skötte smörjning och låsning av grindarna, den mellersta sminkades till ”lik” och den yngsta låg på takbjälken och skötte råttan.

”Fröken Gudrun” hade en lesbisk väninna. Då de låst grindarna brukade de klä av sig nakna i fullmånens sken och mötas i en het omfamning, hetsade till allt mer svindlande extaser allteftersom de instängdas desperata skrik stegrades i ett oavbrutet crescendo till vanvettsvrål då fasans giftiga klor grävde sig allt djupare.



SLUT.




22/11 99