Jag står lutad över bakbordet och bakar mitt surdegsbröd. Degen lever under mina händer ,formas ,växer. Jag tycker om att baka, det har jag alltid gjort. Häromdagen hittade jag min mammas köksförkläde i förrådet, i kväll följde jag en impuls och tog på det. Blått, vitt och rött i ett mönster man inte ser idag. Samtidigt som mina händer knådar den följsamma degen så betraktar jag förklädets mönster. Mamma hade alltid förkläde, det hade alla kvinnor på den tiden. Såvida man inte var fin förståss,för fina kvinnor satt i salongen och broderade.
Jag minns hur mamma bakade. Förklädet väcker minnen. Bakebordet som hämtades ned från vinden. Det stora degtråget av trä. Hur köket var så fullt av bröd så vi måste äta i kammaren.
Nu räcker en bunke för att baka mina två limpor.

Och jag minns mammas alla böcker. Mamma berättade inte så mycket om sitt liv för mej, inte ens om den stora sorgen, men hon läste alltid. Och gav mej böcker.
I mitt sovrum ligger boken jag just läser. Tusen olevda liv finns inom mig. Jag står och tänker på den, känner mig glad vid tanken på att jag senare skall läsa det sista .Jag känner igen mej i bokens huvudgestalt. Att mista sin livskamrat. Bearbetningen av bakgrunden i en väckelserörelse. Moralism kontra moral. Och så nåden, den gudomliga näden som jag inte klarar mej utan och ibland har så svårt att ta till mej.

Det är något märkligt med böcker, dom fångar en och påverkar. Plötsligt får jag ett annat tankespråk, andra ord , andra vändningar. Och jag blir medveten om det. Jag arbetar med det, väljer orden och formuleringarna.
Hur kan man bli så påverkad? Och inte gäller det alltid. Men vissa författare har ett språk som lockar på en, språket bjuder ut sig.
-Dela mitt språk , säjer boken. Det blir nästan som en lek.

Den författare som gjort störst intryck på mej är nog Pär Lagerqvist. Hans avskalade språk , så skenbart enkelt och så laddat med mening.Jag önskar jag kunde skriva så .

Nu har mina limpor jäst färdigt och skall in i ugnen. Jag leker med ordet trind. Trinda är dom. inget ord passar bättre för mina limpor.
Och jag kan fortsätta en stund med funderingarna kring hur en författare kan skriva som om han skrev inifrån mej. Då blir det naturligt att använda den föfattarens språk.

Nyss hade jag ett annat språk, läste om ett finskt krigsbarn och då blev mitt språk påverkat av den författarens sätt att skriva Och dessförinnan läste jag Liknelseboken av den store svenske författaren, om att komma igenom i en dubbel mening, och det språket bemäktigade sig mig och mina tankar och jag njöt skamlöst över mina formuleringar.

Är vi alla skribenter lånare ? I viss mån är vi nog det. Jag läste häromdagen en artikel om skrivande som uppmanade just till detta. Öva att skriva så som din favoritförfattare gör. Å andra sidan, ditt språk är ditt.

Jag tittar till mina limpor. Det är som om dom läst mina tankar och bestämt sig för att är dom trinda så skall dom också bli det. Omodernt med dom där avlånga bröden. Trint är det enda som duger!
Det luktar gott av brödet. Jag har alltid tyckt att bröd luktar hem!

Jag tycker också om att lägga olästa böcker på ett bord så jag kan titta på dem ibland. Ta dem i handen, känna på papperet, provläsa några meningar. Det är som en rikedom, en garanti mot ensamheten. Känna tyngden i handen. Dock är mina läsvanor mer sansade idag än när jag var barn och gömde mej så jag kunde fly in i mina böcker.
Så tar jag ut mina bröd och sveper in dom i bakdukar. Mamma sa alltid att bröden fick inte frysa. Jag skulle nog inte kunna avstå från bröd. Bokstavligt mitt dagliga bröd. Men inte heller från orden.
Och inte är det en slump att i den vackraste av alla berättelser, som C.S. Lewis uttrycker det , där är Ordet och Brödet ett centralt begrepp.