Det var ett farväl,
natten vi hade.

De försiktiga kyssarna,
handflator som kramar påslakan,
som i kramp.

Allt var så mjukt,
så fint,
så skört - som en tunn hinna
is på våra läppar

innan du fått det att smälta med
din kroppsvärme.



Hur vi låg där sedan,
nakna i min trånga säng,
och bara pratade.

Om livet - kärlek - framtid.

När du kysste mig innan du gick
tänkte jag att
"this should have been our first kiss".


Men det var ingen
ljuv första kyss, en kyss som
visade att du äntligen gav upp


och började älska mig.
Nej,
för det var ett avsked.


Ett avsked jag inte förstått förrän nu.