Natten smyger runt mitt hus,
med alldeles för stora skor.
Den lilla flickan tänder många ljus,
för hon önskar och hon tror.

Att mörkret också är ett ensamt litet barn,
som endast önskar kärlek mild och god.
En öppen famn, en tröja utav garn,
en förlorad pappa som ger mod.

För kanske finns det någonstans en famn,
ett ljus i mörkret för de alla små.
Som saknar mat och inte har nåt namn
och ingenstans att gå.

Den lilla flickan sitter tyst och ler,
för hon hoppas och hon vill.
Att någonstans i mörkret finns nån hon inte ser,
nån som kanske orkar andas lite till.