När jag vaknar till liv ligger jag i baksätet på hans fina bil. Ljus skinnklädsel. Dörren är öppen så jag hänger ut med mitt hår i vinden och kan inte sluta att kräkas. Jag gråter, jag ropar efter mamma. Men ingen mamma kan rädda mig ikväll. Jag är fast. Förlamad i hela kroppen. Jag orkar inte slåss för min rättighet.
Jag är fast på mage med neddragna mörka jeans. Liggandes på en ljus skinnklädsel med båda dörrarna öppna.
Annars får han inte plats bakom mig. Han pratar till mig som om jag vore ett barn. Han bryter på Jugoslaviska. -Naj, var inte rädd, det är inte farligt. De orden rör sig som ett mantra i min hjärna och det kommer de att fortsätta göra många år efteråt. Lilla flicka var inte rädd. Jag är 20 år gammal med kräks i mitt hår som vajjar för vinden. Jag snyftar efter min mamma. Men lilla flicka var inte rädd..
Jag känner den kalla vinden över min rumpa. Jag inser att han har dragit ner mina byxor och han har tagit sig friheten att beröva mig min.
Han pumpar och pratar med lugn och otäck röst.
Jag ropar ut i förtvivlan att jag har Aids. Sluta annars kan du bli smittad.
Men han slutar inte. Huvudet hänger ut genom dörren och jag kan inte sluta att kräkas. För övrigt ligger jag blickstilla på den kalla klädseln med den kalla vinden..
Det börjar ta slut och innan jag vet ordet av det får han en sista lust att prova anal våldtäkt. Han trycker in den hårda kuken utan någon barmhärtighet. Jag skriker av smärta. Det smäller till i mitt huvud så hårt att jag tror han har slagit mig med bildörren. Senare i livet har jag lärt mig att det kallas att bli medvetslös.
Jag vaknar upp liggandes på ett stengolv och försöker att reda ut vems källare trappan leder ner till. Snart blir jag varse om att det är min trappuppgång. Jag tar mig upp för trapporna. Får av mig kläderna, duschar, sen lägger jag mig i forsterställning och gråter.
20 år gammal är jag. Lilla flicka var inte rädd..