En brinnande salong

på havets bottnen

den sjunkna staden

ser åter dagens ljus


en bleknad medaljong

som flutit upp på sockeln

runt den snövita vaden

i ett översvämmat hus


kandelabrarnas ljus

tänder eld på draperierna

de sammetsröda lena

allting står i lågor


det går som ett vindlande sus

genom de tunna gardinerna

som nu i aska tvättas rena

av eldens slickande vågor


Madames vita volangkjol

hennes långa böljande hår

där gröna alger vaggar

oroligt fram och åter


hon känner doften av viol

men blomman är ett sår

hon smakar på bladet naggar

när en melodi plötsligt låter


tonerna från Strauss wienervals

spelar stycket fort och hetsigt

men mannen är försvunnen

hans kläder blott är kvar


fracken bjuder upp till dans

Mme iklär sig en klänning spetsig

och snart av döden upphunnen

den tomma fracken hon i graven med sig tar