Kap 1 

Den äldre kvinnan bär ut det nyfödda barnet i köket. Det skriker högt.
Den andra kvinnan, som ligger i sängen jämrar sig och torkar svetten ur pannan med en handduk. Hon gråter och kastar med huvudet från sida till sida, ropar ut i köket.
- Mamma, måste vi verkligen...?
Hennes ord är kraftlösa och slutar i en viskning. Från köket upphör plötsligt barnskriken och åtföljs av ett envist bultande.
- Mamma...
Den äldre kvinnan kommer efter en stund in i rummet och sätter sig på sängkanten. Hon har märken på underarmarna från de gummihandskar hon haft på sig. Det kommer en djup suck från henne, sen höjer hon huvudet mot dottern och tar till orda.
- Det är över. Allt är borta. Det var bara tvunget. Nu ska du bara vila och se till att du hämtar kraft. Allt kommer att bli bra.
- Men jag fick ju inte ens se henne...honom, vilket var det?
- Bry dig inte om det nu. Det var bara nåt som skulle bort.
- Jag vet varken ut eller in...
- Jag tar hand om dig, det vet du ju. Jag finns alltid. En del beslut måste man ha hjälp med.
Hon sträcker ut handen, lägger den på dotterns panna och stryker den varligt en stund, tills hon somnar.

                                                            *

Den röda stugan ligger på landet, i en mindre kommun norr om Göteborg, mellan Norska gränsen och Vänern. Mamman sitter på trappan till det slitna boningshuset, röker en cigarett och låter vårvärmen smeka ansiktet. Trappstegen är nedslitna i mitten efter några generationers fötters trampande. Hennes kusin Maryam kommer ut från ladugården och går med böjda ben vägen upp mot huset. Hon stryker en lock bakåt och ser frågande ut.
- Hur gick det? Jag hörde skrik förut.
- Ja, det är över. Elli sover nu. Vi stannar till slutet av veckan. Sen åker vi hem. Familjen har varit väldigt orolig den senaste tiden. Men det ser ut att ha ordnat sig till det bästa. Jag ska gå och ringa till min man. Han väntar på besked.
- Ja, gör det. De vill inte ha med det här att göra. Håller sig borta som vanligt. Men ska veta allt ändå.
- Ja, så är det. Far i familjen bestämmer. Så har det alltid varit. 
-  Gå in till din dotter nu. Hon måste läka sina sår innan ni åker.
- Vi kommer att vara dig tacksamma, Maryam. Alltid...
- Du vet att jag gör allt för familjen. Här på landet är allt annorlunda. min Akbar och jag har ett bra liv. Allt kommer bli till det bästa. 

                                                         *

Oslotåget bromsar in på Göteborgs central med ett gnissel. Högtalarna bräker fram sina entoniga meddelanden om ankommande och avgående tåg, bland människor som skyndar fram mellan de olika perrongerna.
Elli stiger ned på perrongen, vänder sig om och tar sin mor vid handen. De bär varsin väska som rullas fram med en hand på teleskophandtaget. De går sakta fram mot ingången.
Där väntar Ellis far och hans bror. När kvinnorna är framme växlar de en snabb kram. Det blir Ellis pappa som till sist bryter tystnaden.
- Ja, ni är hemma igen. Hur mår du?
- Jag är slut, ledsen och matt. Som ett hål i magen.
- Det går över. Det här är ett offer. Du var bara tvungen.
- Jag vet.
- Rätta till slöjan. Du visar för mycket!
Elli lyfter omedelbart handen mot ansiktet och drar upp slöjan. Hennes pappa ser sig oroligt omkring för att se om någon upptäckt den glipa som enligt etiketten har passerat anständighetens gräns, men ser ingen som verkar ha observerat det hela. Han fortsätter:
- Nu åker vi hem. Du kan vara glad att vår tro inte tillåter kläder som hade avslöjat det här. Vi hade gjort oss till åtlöje i hela vår hemby och de vänner vi har här. Vi har ordnat så att du inte kommer att bli besvärad av den där mannen igen.
- Vad har ni gjort med Mats?
- Inget alls. Bara förklarat för honom att det är slut på era träffar. Han förstår nu. Det är slut, det bara är så. Han vet om missfallet. Nu ska du bara vila. Sen är det dags att tänka på din framtid.
- Framtid?
- Vi har haft kontakt med vår by. De vet ingenting. Annars hade du varit omöjlig som maka. Vi har hittat en make till dig som passar. Som tillhör Ahmis familj. Vi har gjort upp om arrangemangen och hemgiften. Vi är överens.
Tårar stiger upp i Ellis ögon bakom slöjan. Hon skakar uppgivet på huvudet, suckar tungt.
- Men pappa, jag då? Jag vill inte dit. Jag hör ju hemma här...
- Du gör som jag säger. Ska vara glad att vi har ordnat ut det här. Tror du det har varit så lätt? Det har kostat både tid och pengar, men även oro. Nu blir du gift i alla fall. Du har ställt till det för oss alla, så det här är enda chansen.
- Men om jag vägrar? Jag vill ju inte.
Pappans ansikte stelnar och han smyger upp alldeles nära Ellis ansikte. Han stirrar stint in i hennes ögon, rör inte en min.
- Du vägrar inte. Familjen är det viktigaste. Det borde du veta. Vägrar du kommer du inte att leva.
Han tar ett grepp om Ellis arm och vänder sig om för att gå.
- Elli, det är en glädjens tid. Du ska gifta dig och få åka till Kurdistan. Kom nu, vi måste göra alla förberedelser klara.
Det mörklädda sällskapet tar plats i en mörkgrå Mercedes och susar iväg till bostaden i Hammarkullen. Som tredje bil bakom dem följer en grå SAAB 9-3. Mannen vid ratten ser sammanbiten ut och kramar ratten så att knogarna vitnar. Han heter Mats. 

                                                      Kap 2

Mats kör i långsam takt några bilar bakom Mercedesen. Han förstår var de är på väg. Hemåt, hemåt till resten av familjen i Hammarkullen.

Den där förbannade familjen. Som bara förstör. Det är ju han och Elli. Oavsett vem som kommer från vilket land. Det är deras kärlek det gäller. Och de har hållit henne inlåst, bortförd och han har inte förrän nu fått upp spåret igen. De mördade hans barn. Förde bort hans kärlek och nu tror dom att allt ska bli som vanligt igen. Men han tänker inte ge upp. De har så mycket att kämpa för. 

Han svänger upp längs backen, in i området och parkerar på andra sidan den stora cementklumpen, som ska föreställa ett levande exempel på boendetrivsel från 70-talet.
Han stänger av motorn och tittar uppmärksamt mot andra sidan gården. Vevar ner rutan på den gamla lånade Opeln, för att se bättre. Tankarna smyger sig på, han får minnesbilder, flashbacks av olika händelser, så levande och fyllda av känslor.

                                                            *

Det är en solig sensommardag i Stockholm och de sitter vid caféstolarna högt över staden, vid Fåfängan. De har båda blivit klara med sina civilingenjörsexamina under våren och Elli har unnat sig ett sista sommarlov med lite ströjobb på sjukhuset. De har varit ett par de senaste två åren, trots att hennes föräldrar i Göteborg inte känner till hans existens. Elli har avfärdat det hela med att de inte fattar sånt här med blandförhållanden, de är så fast i sina gamla värderingar.
Hon har något att berätta, men vill inte berätta innan de ses. De dricker varsin cappucino, småpratar och ler. Han stryker varligt över hennes kind. I Stockholm klär hon sig utan slöja och fotsid klänning. I Göteborg, där släkten finns samlad, klär hon sig som en eftergift alltid mer traditionellt.
- Nu får du ge dig. Du skulle ju berätta något. Vad är det som har hänt?
Hon ler hemlighetsfullt mot honom och sträcker händerna över huvudet i en befriande gest. Sen tar hon hans händer i sina och lutar huvudet tätt, tätt mot hans.
- Jo, det är två saker. Jag tror du kommer att gilla båda.
- Jamen kom igen nu då. Vad är det?
Han ser att hon drar ut på det, njuter. Måste bara ta en långsam klunk av kaffet också.
- Jo, du vet det där jobbet i Kista. Jag fick det!
Hon far upp som en boll, börjar hoppa av glädje och han fångar upp hennes armar, vrider runt henne och kramar om henne. Han snurrar henne högt, högt upp i luften på sina starka armar och hon kiknar, ger honom det där pärlande skrattet och trycker sin kropp mot honom. Hon har en blå klänning med skärp och håret hänger löst över axlarna. Han tar henne i handen och de springer, springer rätt ned för backen, skriker ett segerrusigt skrik sådär lyckligt man bara kan, men efter en stund övergår det till ett bubblande skratt. De stannar andfått nere vid tunneln och ställer sig och kramas. Några förbipasserande fnissar men det gör inget.
- Fattar du? Och fast jobb redan från början, ingen provanställning. Det är helt sjukt!
- Fy fan vad glad jag blir. Då kan vi ju flytta ihop! Och båda har jobb. Jag tror jag dör.
- It's more to come...
- Ja, det andra. Vad är det?
Hon skjuter bort honom en bit och blir plötsligt allvarlig. Ser in i hans ögon. Han förstår att det är något viktigt.
- Jo, det här är inte så lätt. Inget, som varken du eller jag ens har pratat om. Men jag fick besked igår. Helt säkert.
- Vad menar du?
- Vi väntar barn, Mats.
Mats stelnar till, får ett förvånat utryck i ansiktet. Sen klyvs hans ansikte av ett brett leende, han ler och kastar huvudet bakåt.
- Är det sant? Ska jag bli pappa? Och du mamma? Ska vi få en egen liten familj?
- Ja, vad...
- Tyst, säg inget. Jag känner värme... glädje. Inte klokt, men jag vill, jag vill, jag vill... fy tusan vad jag älskar dig, bara dig. Dig vill jag leva livet med.
- Tack Mats... jag var lite orolig hur du...
- Aldrig tveka. Jag är med dig, alltid.

De blir stående länge där. Kramas och känner den gemensamma glädjen.

Mats har det mer än förspänt. Hans pappa har sin elektronikfirma med ett femtiotal anställda och det var självklart utstakat att Mats skulle in i firman. Dagen efter examen började han på det nya jobbet.

Det är fortfarande varmt ute när de i slutet av september sitter vid Utö på den yttersta klippan och njuter av tillvaron. Elli är gravid, magen är redan lite större, de har fast arbete båda två och har börjat titta sig om efter en egen lägenhet. De talar om framtiden, men så fort de kommer in på något som har med hennes familj att göra drar en skugga över Ellis ansikte. Han märker hennes oro, men efter en stund är hon gladare igen. 

                                                       *

De stora gråsmutsliga husen har nio våningar och är långa som hyreskaserner i gamla Sovjet. Vid varje balkong verkar det sitta en parabolantenn. Den mörkgrå Mercedesen passerar lekparkens långsida och stannar vid 35A. I sandlådan och klätterställningen trängs minst ett femtontal barn. Alla verkar ha invandrarbakgrund. Mats har full uppsikt och sneglar upp mot lägenheten på sjunde våningen i det kolossala huset. Han vet att det är där hon bor. Samtalet igår kväll gjorde honom upprörd, ledsen och förbannad.

- Ja, det är Mats.
- Hej, det är jag. Måste viska.
- Elli, älskade, älskade du. Var är du?
- Jag har varit hos en kusin i Dalsland. Redan dagen efter jag kom hem, körde de iväg mig. Har fått vara där i en månad snart. Ingen mobil, ingenting. De har bevakat varenda steg.
- Barnet?
- De tog bort det. Jag har fått sätta i mig en massa konstigheter, som framkallade förlossningen. Sen tog de barnet. Det skrek, men sen tystnade allt. De sa att det dog, inte klarade förlossningen. Men jag tror de dödade det.
- Åh, nej...
Mats känner tårarna stiga upp i halsen och han blir alldeles kall invärtes. Långt därunder känner han en ilska födas.
- De har predikat och bett böner över mig. Pratat om släktens anseende, kraven på mig. Jag trodde jag skulle bli tokig till slut. De tvingade mig...
- Stackars lilla du. Jag förstod att det var allvarligt. De skickade en Ahmed på mig. Han höll fast mig och lade en stor kniv mot min strupe, fick mig att lova att aldrig mer ta kontakt med dig. Han sa att du skulle gifta dig. Flytta från Sverige.
- Dom bara hotar. Jag ska inte flytta nånstans. Vi ska vara tillsammans. Alltid. Min pappa kommer att förstå. Vi ska åka tåg härifrån imorgon förmiddag. Kommer fram till Göteborgs central 11.25. Vi ska väl hem då. Jag vill till dig, behöver dig. Kommer du?
- Jag ska försöka. Får tänka ut nåt. Du ska med hem till Stockholm. Jag släpper dig inte.
- Jag älskar dig, Mats. Alltid!
- Och jag dig. Vi ska klara det här.

                                                       *

 Han ser Elli och mamman, alldeles insvepta i mörka dräkter och med slöja gå ur bilen. Två män kliver ur och tittar sig omkring. Mats drar slutsatsen att den äldre av de två männen är Ellis far. Han är kort, har en rejäl mage som hänger över byxlinningen, svartgrått hår och en rejäl mustasch. Den andre ser ut som en yngre kopia, bara lite smalare, lite mörkare men i övrigt verkar han vara stöpt i samma form. Pappan heter Ali, det vet Mats. Ytterdörren slår igen bakom de fyra. Mats tar upp mobilen och ringer 118 118. En plan börjar ta form i hans huvud.

                                                     Kap 3

Elli kastar sig på sängen, skriker och kastar kudden mot sin far.
- Jag gör det aldrig! Hur kan du göra så här? Faaaaan....
Pappan skriker tillbaka, en smattrande salva på persiska, tar sen två snabba steg mot sängen och ger henne en hård örfil.
- Nu är det slut med dumheterna. Du gör som jag säger. Det är bestämt redan. Imorgon åker du från Landvetter. Ahmed följer med som ditt sällskap. Du står brud inom två veckor i Orumieyeh. Resten av familjen åker dit om en vecka. Fattar du, slutdiskuterat!
För att markera att diskussionen är avslutad, knuffar han henne bakåt så hon slår huvudet i väggen. Hon börjar storgråta och jämrar sig.
- Den här behöver du inte längre. Den tar jag så att du inte hittar på nåt dumt.
Han greppar Ellis mobiltelefon och lägger den i fickan. Sedan drämmer han igen sovrumsdörren med en smäll.
En stund senare kommer Ellis mamma in och sätter sig på sängkanten, stryker henne över håret och ger henne en tröstens ord. Elli kniper ihop munnen och vägrar att prata.

Männen sitter runt det låga bordet och äter sik, med ris och grönsaker. De pratar högt, upprört och gör yviga gester mot varandra.
- Men Ali, du måste skriva mail till Hassad. De får ta emot henne och göra henne färdig.
- Ja, ja jag vet. Allt måste beställas. Pengarna måste skickas, de gör inga förberedelser innan de får pengarna. Sirah, verkar vara en bra karl. Han har egen bil. Arbetar med kvarnen, ett säkert arbete. Mjöl kommer alltid att behövas. Han är äldre än Elli, närmare femtio och behöver en kvinna. Elli kan föda barn åt honom. Våra släkter kommer att få en starkare ställning där hemma. I byrådet kommer vi att stå upp för varandra, få respekt. Och du min broder, Ahti, vad säger du?
- Allah är god. Vi har fått en lösning som ingen kan ha något emot. Men du får vara sträng mot Elli. Jag litar inte på henne. Hon har varit så länge i Stockholm och fått idéer.
- Du kan vara lugn. Hon gör som hon blir tillsagd. Ahmed, vet du vad du ska göra?
- Ja, då. Biljetterna är bokade och vi får packa ikväll. Passen är klara.
- Gott. Vi flyttar oss för att röka en gemensam vattenpipa nu.

Det är natt, klockan drar sig mot tre. Elli öppnar dörren försiktigt och tassar ut i köket. Hon har tagit på sig mjuka tofflor, så att hon inte ska höras. Från föräldrarnas rum hörs snarkningar. Ahmed och Ahti delar rum och ligger i gästrummet. Hon smyger fram mot föräldrarnas dörr, lyssnar en stund. Det hörs bara tunga andetag där inifrån. Hon sätter ett finger mot dörren, som står på glänt och föser upp den. Den knarrar lite och hon känner rädslan gripa tag i henne. Oändligt långsamt tar hon några steg in i rummet, blundar en stund för att skärpa mörkerseendet och öppnar så ögonen. På stolen framför fönstret brukar pappan hänga sina kläder. Hon ser omedelbart det karakteristiska blinkandet av mobilen, som pappan lagt i fönstret. Ett steg i taget, sakta, sakta tar hon sig bort mot fönstret. Hon tar upp telefonen, håller den mot bröstet och vänder sig om. De sover vidare. Hon tar sig tillbaka till dörren och vänder sig om för att stänga den. Pappan snarkar djupt. Elli kastar ett öga mot moderns säng och stelnar till. Mamman stirrar intensivt på henne och deras blickar möts. Sen lägger sig mamman på sidan och sluter ögonen. Elli blir förvirrad, kan inte tolka mammans agerande. Men stänger dörren. Hon tassar försiktigt ut i badrummet och låser dörren. Knappar med van hand in numret till Mats.

                                                         *

Det är tidig eftermiddag, när den mörkgrå Mercedesen stannar till på en av de platser som är till för i- och avlastning av bagage, mellan p-garaget och Landvetters utrikesterminal. Ahmed  lastar ut två resväskor, en grå och en blå. Elli sitter i baksätet iförd slöja och hellång dräkt. Han drar upp väskorna till entrén, men återvänder sen med en gång.
- Dom får stå här en liten stund. Vi måste parkera bilen i garaget. Han svänger runt till andra sidan och kör in i p-garaget, betalar och hjälper sen Elli ut från det trånga baksätet. Han håller henne om överarmen, medan de går mot utrikesterminalen. De blir stående lite villrådiga vid den stora avgångstavlan, men lyckas så lokalisera sin avgång.
- Kom, det är incheckning i 23:an, Lufthansa. Först Amsterdam, sen vidare hem.
- Jag kommer.
De checkar in bagaget och får sina boarding-tickets. Det är fortfarande över en timme kvar innan planet ska lyfta.
- Ahmed, jag måste gå på toaletten bara.
- Ok, jag väntar utanför.
De går båda mot toaletterna. Ahmed sjunker ned på en bänk utanför, medan Elli går in på damtoaletten. Han betraktar de som går in och ut på toaletten. Några är gamla, några unga och några i ålder mittemellan. Kvinnor med långt hår, kort hår och såna som alldeles skamlöst visar både ansikte, ben och bröst. Ovärdigt, tänker Ahmed.
Efter tio minuter börjar han känna att något inte står rätt till. Hon borde vara tillbaka. Han väntar fem minuter till. Problemet är bara att han inte kan rusa in på damtoaletten. Han måste få hjälp. Efter några minuter får han tag i en kvinna, som är beredd att gå in och leta efter, som han säger, sin syster. Han beskriver hennes kläder grundligt.
Kvinnan kommer ut efter någon minut med ett bylte under armen. Ahmed ser direkt att det är Ellis slöja och dräkt. Han börjar svära, skrika och gestikulera vilt inför den förvånade kvinnan, som bara trott sig ha hjälpt till.

Femton minuter senare stängs gaten för eftermiddagsflyget till Arlanda. Inne på toaletten drar Elli av sig den blonda peruken, tvättar bort den överdrivna sminkningen och lyfter bort apelsinerna ur bh-n, återgår till sitt vanliga jag. Hon hör uppmaningen i högtalaren.
"Då var det dags för ombordstigning för resande till Stockholm-Arlanda. SAS och Luftfartsverket vill önska alla resenärer en trevlig resa."
Elli möter sin hålögda spegelbild, kammar till det långa håret och öppnar sen dörren. Där står Mats, som ler uppskattande och tar hennes hand.

                                                       Kap 4

Elli svänger in på en tvärgata till Karlavägen i Stockholm. Där stiger hon in i hissen och drar igen gallerdörren bakom sig, precis som hon har gjort varje tisdag de senaste tre månaderna. Hon trycker på femman och den gamla hisskorgen sätter sig i rörelse med en gungning.
På femte planet finns två dörrar, dels till några tandläkare och sen är det då hennes dörr. Det står Psykoterapicentrum på en mässingsskylt som är uppsatt på ytterdörren. Hon går in i väntrummet och tar av sig jackan. Det sitter en patient och väntar. Elli vet att de är tre terapeuter som tar emot alla de trasiga människor som behöver hjälp med att formulera sina överlevnadsstrategier. Hennes räddare i nöden heter Olof. Redan efter de två första gångerna släppte hon garden och började prata mera öppet om sig själv och vad hon har varit med om. Hon känner numera ett stort förtroende för honom.

Efter fem minuter kommer Olof släntrande i korridoren. Han är i fyrtioårsåldern, har jeans, linne och en rutig skjorta, lagom löst och ledigt klädd och kanske med lite proggstuk i uppsynen.
- Hej Elli. Då är det dags...
- Hej Olof. Jaa... det känns som en del av veckorutinen numera.
De går längs korridoren till en av de vackra gamla spegeldörrarna, där han har sitt rum. Vid fönstret står två sköna Jetsonfåtöljer på varsin sida om ett mindre träbord. I ena hörnet av bordet ligger servetter i en ordnad hög, så det bara är att ta för sig när gråten kommer. För den kommer. Ofta blir det så när man sitter ned en hel timme och bara får ägna den åt sig själv, sin bakgrund, traumatiska händelser, ledsenhet och depressioner. De slår sig ned. Elli tar ett djupt andetag och ler lite försiktigt.
- Jaa, hur är dagsformen, Elli?
- Jo då. Jag sover bättre. Mats är underbar mot mig. Han är verkligen en klippa. Men det är sådär konstigt. Har svårt att koncentrera mig. Har ju arbetstränat nu i två veckor och jag är helt slut. Ledsenheten och ångestattackerna kommer över mig ibland. Det slår till helt oväntat ibland. Häromdagen stod jag i ICA-kön, när jag plötsligt kände röster och andra ljud omkring mig förvrängas, det brusade i skallen och ljuden blev skarpa. Jag blev yr, illamående och fick rusa ut. Men det lugnade sig sen på en kvart eller nåt.
- Jag vet. Det är vanligt i såna här traumatiska situationer. Kroppen kommer ikapp sina känslor lite i taget. Även vardagssituationer kan plötsligt kännas oöverstigliga. Fungerar medicinen tycker du?
- Ja, jag har fått mig en knuff uppåt känns det som. Jag fungerar bättre, kan faktiskt företa mig saker nu. Men jag grubblar, tänker och funderar. På barnet... vårt barn.
- Ja, den sorgen har du ju börjat släppa fram. Det är ett arbete, att ta sig igenom. Du vet, strategin, planeringen vi pratade om. Att inte tänka på allt på en gång. Vad står på tur?
- Det är väl att komma igång ordentligt på jobbet igen. Vi bor ju i andra hand nu i en riktig lägenhet, men har inte vågat adressändra. Istället har vi hyrt ut våra studentrum till kompisar. Vi är fortfarande rädda för att familjen ska göra oss illa. Men ju längre tid som går så tror man ju att det kommer att gå över. Men jag har ingen kontakt alls med min familj. Det känns som ett hål i hjärtat.
- Ja, det är nog en del av straffet de utsätter dig för. Jo, terapin gör ju ett uppehåll nu över min semester, så jag vill att vi bokar in några tider så vi kommer igång med arbetet i höst igen.
- Ja, det känner jag... behöver det.
De tar fram sina kalendrar och börjar stämma av tider.

                                                      *

Det är kväll. Middagen är bortdukad och männen sitter runt köksbordet. Inne i vardagsrummet står teven på och förkunnar de senaste nyheterna från den persiska statliga nyhetskanalen. Ellis mor har somnat framför teven och lillebror Atash, som är tretton år, verkar ha tröttnat på programmet. Han smyger fram till hörnet utanför köket och lyssnar i smyg på de vuxna istället.
Pappa Ali ser bekymrad ut och sitter tyst. Det är hans bror, Ashti som talar, snabbt, i staccato-ton och med gestikulerande händer. Ahmed sitter med ryggen mot fönstret, följer Ashtis rörelser med mörk och engagerad blick.

- Du måste göra det. Det kommer inte att bli lugnt annars. Hassad är alldeles tokig, påstår att hela hans familj är utsatt för andras hån. Sirah retas till och med av ungdomar när han ska gå till moskén för att be. De säger att han är för gammal för att gifta sig. Att Elli inte ville ha honom. De kan inte ha det så här. Och vi har skyldigheter, vi med. Att återställa balansen.
- Jag vet. Men jag hoppades att allt skulle gå över.
- Ja, men nu gör det inte det. Har du hört något från Maryam o Akbar?
- Ja, jag har ringt några gånger. Det är bra på alla sätt. De bor ju på landet. Ingen vet.
- Gott.
- Hur ska vi göra då?
- Tänk inte på det. Men vi behöver ditt godkännande. Det får bli Ahmed som tar hand om det. Alli kan inte få leva. Vi måste kunna se våra anförvanter i ögonen. Allah är stor! Ahmed har ett uppdrag som inte får misslyckas. Är du redo att döda Elli, Ahmed?
- Ja, ja... jag gör det. Jag vet var hon arbetar. När hon går tillbaka dit får det ske. Elli ska bort.
Lillebror Atash skakar tyst på huvudet, ser sammanbiten ut och tassar försiktigt in och sätter sig i tevesoffan igen. 

                                                       *

Det är sommar igen. En sån där dag då luften dallrar av värme och asfalten blir alldeles klibbig. Flera av de stora kontorshusen i Kista har speglande fasader, ser groteska ut där de skjuter i höjden mot den klarblå himlen.

Elli lägger sitt SL-kort på den blå läsaren och ser dörrarna lyftas uppåt och utåt. Bredvid henne gör en skatare med hängbyxor och bakåtvänd skärmmössa Ett hopp upp på kortläsarens ställning och hoppar sen över dörrarna. Elli blir alltid lite irriterad, när hon ser hur ogenerat de bara går igenom, som om det var den mest självklara saken i världen att resetjänster som faktiskt kostar, för vissa ska vara gratis.
Rulltrappan tar henne upp till perrongen, som är uppbyggd på en plattform högt över marknivån. Det är många som slutar samtidigt från jobbet. Många teknikföretag har samlats i Kista och där finns också ett enormt stort inomhuscenter med affärer. Det klämtar till i en klocka och hon ser på displayen ovanför plattformen att tåget från Akalla kommer inom en minut. Det börjar bli lite oroligt i folksamlingen, alla tar små steg närmare perrongkanten för att ha möjlighet att komma till en sittplats i vagnen.

Elli står ytterst på perrongen med skataren intill sig. Han håller en rullbräda under armen. Han är finnig och har en rostfri kula instucken under läppen. I ögonbrynet hänger en slags nål. Hon tittar till höger. Ser det blå tågsetet komma in mot perrongen. Framlyktorna bländar henne nästan, trots att det är mitt på dagen. Tåget har femtio meter kvar när en man tränger sig fram bakom henne, lyfter händerna och knuffar henne hårt i ryggen, så att hon handlöst ramlar rakt ned på spåret. Några skriker till och börjar gestikulera mot tåget och föraren slår till nödbromsen så det skär i öronen av allt gnissel. Elli har hamnat på rygg, med benen över spårkanten. Hon drar in benen och kurar ihop sig. Tåget är i avstannande men kör över hennes kropp. Förarvagnen stannar efter tio meter och föraren kastar sig ut. Skataren hoppar vigt ned framför första vagnen och ser in i mörkret. Ser att hon kommer krypande mot honom, sträcker henne en hand och drar fram henne under vagnen. En annan man har hoppat ned på spåret och med gemensamma krafter får de upp henne på perrongen. Elli har ont i ryggen. Men är vid liv. Folk står i en ring omkring henne. "Läkare, släpp fram mig", säger någon. Cirkeln öppnas och en man sätter sig på huk vid henne. Hon flackar med blicken, mår illa men ser, precis innan cirkeln av människor åter sluter sig, Ahmed stå där och betrakta henne med sammanbiten min.

                                                    Kap 5

Elli är alldeles blek och sitter uppkrupen i besöksstolen hos kriminalinspektören Jansson. Mats sitter och kramar Ellis vänstra hand och ser alldeles uppriven ut. Jansson har ett noteringsblock framför sig och drar med pekfingret över den skrovliga bordsytan.
- Nå, Elli. Men om du nu hade varit med om det här traumatiska alldeles innan. Tror du verkligen att du så tvärsäkert kan veta att det var din kusin Ahmed, som stod där?
- Ja, det var han. Han stirrade på mig med hat i blicken.
- Hur länge hade ni ögonkontakt då?
- Ja, en sekund eller nåt.
- Hur var det med ryggen då?
- Det gjorde ont som bara den, strålade av smärta i ryggslutet. Sen hade jag ju värk i benen också. De hamnade ju över spåret innan jag lyckades dra in dem.
- Så du menar, att precis efter att allt det här har hänt och du ligger där alldeles förbi av smärta mitt i folksamlingen, så lyckas du identifiera en släkting under loppet av en sekund.
- Ja, det var så....
Mats ser medlidsamt på Elli och blandar sig i samtalet.
- Men Elli. Det måste ju vara så att du inte kan vara säker.
- Lägg av. Jag vet vad jag såg.
Jansson suckar. Han behöver ingen hjälp vid förhöret, så han återtar snabbt initiativet.
- Men du, finns det nånting mer som får bilden att klarna?
Elli blundar, koncentrerar sig, försöker frammana bilden av Ahmed där på perrongen. Hans svarta hår, skäggstubben, den där sliskiga skjortan och mörka byxorna. Hon ser hans blick, den brinner, ser reflexen... reflexen...av... 
-  Jo, nu minns jag. Hans amulett blänkte i solen. Jag såg den tydligt.
- Amuletten?
- Ja, vi har en släktamulett, en ovanlig sak. Den är trekantig. Jag såg den.
- Är du alldeles säker?
- Absolut. Jag ser den framför mig. Kan rita av den om du vill.
- Nej, inte nu i alla fall. Men menar du att det här med barnet och det uteblivna giftermålet skulle vara anledningen till att du måste dö?
- Ja, du känner inte hedersideologin. Vi pratar inte om det, vet ju att det inte är gångbart här i Sverige. Men den gäller, i många familjer och släkter. Det här kommer inte att sluta förrän dom har tagit livet av mig, jag bara vet.
- Jag ska prata med åklagaren om det här. Vi måste ju förhöra dina släktingar för att ta ställning till om vi kan styrka något brott.
- Bry er inte. Dom håller varandra om ryggen. Familjen kommer att svära på att dom har spelat kort i tre dagar eller nåt och att Ahmed inte har lämnat köksbordet på hela den tiden.
- Nä, du kanske har rätt i det. Vi får se. Men bedömer vi risken överhängande kan det bli aktuellt med skyddad identitet och boende. Kan ni liksom dra er undan under en tid, så vi inte riskerar något. Kanske flytta till dina släktingar, eller nåt Mats?
- Hur lång tid tar det här då?
- Tja, en månad kanske. Det är en hel del planering för att göra tillvaron så bra som möjligt för er senare.
- Jag ska höra med pappa. Hans släkt kommer från Norrland, långt uppe i en by utanför Östersund. Vi får se om nån av dom kan ta emot oss.
- Bra, kolla det. Jag hör med åklagaren om hur vi gör med resten. Ring mig på fredag så tror jag att vi har ett besked framme.
De tar i hand och går mot utgången. Skorna klapprar, det ekar ihåligt i den långa korridoren fram till hissarna. De öppnar dörren till entrén. Båda ser sig försiktigt om åt båda hållen innan de kliver ut i solskenet.

                                                         *

Tåget dundrar fram över det skogsbeklädda landskapet. Tågskarvarna åstadkommer att vagnarna rycker i sidled och det karakteristiska dunkandet har en sövande effekt på de två som halvligger i fåtöljerna. Elli blinkar till lite, kliar sig över kinden och gäspar. Det räcker för att även Mats ska vakna.
- Ser du. Skog, skog, bara skog så långt man kan se.
- Ja, här är det inte trångt direkt. Jag kommer ihåg i våras när kineserna var här. Pappa och jag åkte runt med dom på en massa turistgrejor. Men dom var inget särskilt imponerade. Vi gick ju runt med stenyxor här i landet när deras kultur blomstrade som bäst. Men en sak frågade dom hela tiden om, oavsett var vi var.
- Vadå?
- Var är alla människor?
- Jaha, ja och då var ni inte ens i Norrland. Jo, jag vet. Hos dom vimlar det ju av folk överallt, finns ju knappt en enda plätt att stå på snart.
- Ja, hade man kört hit dom skulle de ju ha trott att de hamnat i "landet efter domedagen" eller nåt. Nu är det inte långt kvar.
Elli sneglar på armbandsklockan. Tjugo minuter kvar.
- Pappas morbror kommer och hämtar. Han heter Elis, en riktig gammal krutgubbe.
- Känner du dom bra?
- Nja, jag var här mest som barn. Dom bor på en gård, du vet kossor, gäss och grisar. Odlar havre. Riktiga bönder. Tant Rut är väl runt sextio tror jag. Sen bor deras son, Calle där med sin fru Karin och tvillingarna. Dom bor lite avskilt, så det blir perfekt för oss.
- Ja, det känns så bra. Vi behöver få andas ut. Tio dagar här, sen börjar det nya livet. Känns faktiskt lite spännande att inte veta var vi ska.
- Ja, Jansson var tydlig i alla fall. Inte ett ord till nån nu. Men det får bli så. Ett nytt liv, där vi kan känna oss säkra. Jag fick dra en vals om behövlig semester efter allt pluggande, när jag ringde farbror Elis. Han vet bara att du är min fästmö.

De tar varandras händer, ler och lutar huvudena mot varandra. Utanför kupéfönstret ser de vegetationen ändra karaktär, bli lite glesare och mer fjällik. Efter en kvart ytterligare tuffar tåget in på stationen och stannar med ett ryck. De lyfter ner väskorna och tar sig mot utgången. Mats hjälper Elli ner för vagnens branta trappsteg och hämtar sen ner resväskorna. De går sakta fram över perrongen tillsammans med andra resenärer som stigit av. Vid änden av perrongen står Elis. Han är kal om hjässan, har senig kropp och är klädd i stövlar, jeans och en lindrigt ren orange Helly-Hansen. Mats skyndar fram och kramar om honom. Sen vänder han sig för att presentera Elli.
- Ja, farbror Elis, det här är Elli.
Elli tar ett steg fram och sträcker fram handen.
- Hej Elis. Tack för att vi fick komma.
Elis betraktar henne noga. Han ler inte, utan har en alldeles neutral min när han tar hennes hand.
- Jo, välkommen då. Bilen är här borta.
Elli byter ett ögonkast med Mats. Han rullar lite med ögonen, gör en gest med axlarna. Sen tar de tag i resväskorna. Elis gör ingen ansats att bära.

                                                      *

Det är kvällsmat den tredje kvällen. Stämningen är tryckt. Ingen säger nåt särskilt, förutom nån stillsam röst som ber om att något ska skickas över bordet. Tant Rut har ett grågult förkläde på sig och en sjalett knuten på huvudet. Hon är bastant i storlek och vaggar fram mellan spisen och köksbordet. Mats försöker hålla igång lite konversation med Calle och Karin, men de svarar fåordigt. Elli gör tappra försök att komma innanför skalet på dem. Hon riktar sig till Karin.
- Du Karin, var det inte jobbigt att få två ungar på en gång?
De två sjuåringarna, båda alldeles rödhåriga, äter maten under tystnad. Ibland rycker någon av dem till efter något tjuvnyp som har getts under bordet.
- Jomenvisst, jobbigt var det...
- Fick ni sova i skift eller?
- Jo.
- Väckte dom varandra ofta på nätterna och så där?
- Jo.
Efter det tar det slut. Ingen frågar henne om hennes bakgrund. Ingen säger något. Igår kväll fick Mats trösta henne när de skulle sova. Hon blev arg också. På att han tog dem i försvar. Han sa att de bott så länge så här att de inte är vana vid nåt som sticker ut, nåt annorlunda. Hon känner ett isande utanförskap, en slags utfrysning som fungerar lika effektivt som vilken mobbning som helst.

Efter middagen tar Tant Rut och Elli hand om disken, medan Carin sätter en deg inför morgondagen. Männen samlas i rökrummet. Det blir Elis som bryter tystnaden.
- Du kunde ha sagt nåt.
- Vadå sagt?
- Om Elli. Att hon var sån...
- Var sån? Vadå sån...?
- En arab. Det vet man ju hur dom är.
- Vad menar du? Vadå är?
- Dom är lömska. Sen har dom hur stor släkt som helst. Med sina seder. Nä, hitta du en annan.
Han gör en paus, lägger in en pris Ettan med ett vant grepp om dosan och skakar av händerna. Calle stöttar upp.
- Men Mats, vad har flugit i dig? Det funkar ju int´ så här. Hon är ju svart nästan.
- Fy fan, vad ni är fördomsfulla. Hon är ju den finaste...fattar ni inte, vi älskar ju varandra.
- Jo, jo... men det är ju pinsamt. Idag på Statoil var det han, Håkon, vet du vad han sa?
- Nää...?
- Har ni svartingar på gården, sa han. Och flinade... fy fan vad jag skämdes. Så jag sa bara "sköt du ditt". Men fattar du? Det här går inte...
- Ni är för ynkliga. Rädda, ensidiga, så jävla inkrökta. Men vi ska sticka, bara några dagar till. Så slipper ni oss. Vi vill inte vara en minut mer än vi behöver här.
- Jaja, lugna ner er nu. Calle, stäm ner dig. Och du Mats, ta det lite lugnt. Nu genomför vi det här som bestämt. Sen blir allt som vanligt igen.
Mats stirrar under ett kort ögonblick från den ene till den andra, sen knycker han till och reser sig, stövlar ut ur rummet och ut i köket.

De lägger sig tidigt. När de kommit till ro ligger de och viskar i mörkret. Gör planer, bestämmer. Om allt som varken inkluderar hans eller hennes släkt. Då ringer Ellis mobiltelefon. Hon stirrar på den som om den var farlig. Hon har endast lämnat ut numret till kontanttelefonen till Jansson på kriminalen. Hon svarar.
- Ja, det är Elli.
- Hej Elli, det är Jansson på Krim. Jag kommer strax att koppla in ytterligare en person på linjen, som vill prata med dig. Ni har inte mycket tid. Men du kommer att få höra en fullständigt otrolig historia...
Han trycker på R3 och styr in den tredje parten till Ellis telefon. Elli lyssnar på någons andhämtning. Sen kommer endast ett enda ord. Och Ellis hjärta slår ett dubbelslag.

                                                       Kap 6

Ögonen tåras och Elli börjar darra i kroppen. Mats smyger upp och lägger armarna om henne. Hon andas tungt några gånger och tar sen luren igen.
- Mamma... jag är så ledsen.
- Jag vet, kära du. Jag med. Men jag kan inte gå emot släkten. Måste göra det här. Jag får ingen ro. Du måste försvinna Elli. De kommer inte att ge sig innan du är död. Du, mitt älsklingsbarn. Det är en sorg att vi inte kan ses.
- Mamma, jag saknar er ju. Ni har ju alltid varit min trygghet. Och plötsligt är jag rädd för er, det känns så overkligt alltihop.
- Men det är inte det enda Elli. Jag måste berätta hemligheten.
- Hemligheten?
- Ja, du är förlorad för mig. Men jag kan i alla fall ställa en sak till rätta. Men ingen får nånsin veta.
- Vad är det du menar?
- Du vet kusin Maryam och Akbar, i Dalsland. De har levt med en stor sorg i hela sitt liv, visste du det?
- Nej, vadå för sorg?
- De har aldrig kunnat få barn. De har försökt i över tjugo år, men det har aldrig lyckats.
- Nej, det visste jag inte...vad är det med det?
Ett tankestråk skär genom Ellis kropp, det materialiseras och plötsligt slår en gryende misstanke rot i hennes inre. Ilskan skjuter upp i kroppen som ett glödgat spjut och hon blir alldeles varm inombords.
- Och nu har dom ett barn? Är det så?
- Ja, Elli. Det var så det bestämdes. För familjens skull...
- Fy fan, ni är vidriga. Barnet lever? Lever?... och ni låtsades ha ihjäl det inför mig. Era äckliga, okänsliga...
Elli stirrar på Mats, drar handen genom håret och snyftar. Rösten blir svag när hon frågar:
- Vad blev det?
- En pojke, Elli. En frisk pojke som de kallar Omar.
- En son. Jag har en son... Mats, han lever. Vi har en son.
Hon vänder sig mot honom, stirrar rakt ut i rummet. Mats kramar henne, gråter och skakar i hela kroppen och far sen upp, börjar gå fram och åter i sovrummet, mekaniskt, upprepande rörelserna som en docka. Elli följer honom med blicken, fram och åter, fram och åter innan hon tar till orda igen.
- Mamma, jag kommer aldrig att glömma det här. Vi kommer att hämta honom. Sen försvinner vi bara. Skapar oss ett nytt liv. Det är så ledsamt, men jag känner kraften rinna tillbaka in i mig. Omar, konstigt ... det var det namn jag frågade Mats om han kunde gå med på om det blev en pojke, då när jag var gravid.
- Vi måste sluta Elli. Nu vet du. Jag måste bara göra det här. Allah är stor. Lev ditt liv min älskling, jag kommer att tänka på dig.
- Farväl, mamma. Tack.
Hon tittar ner på displayen och klickar bort samtalet. Sjunker ihop och börjar gråta. Mats upphör med sin oroliga gång mellan sängen och fönstret och sjunker ned framför henne. Han tar hennes händer i sina, tittar upp i hennes ansikte.
- Nu, Elli. Är det vår tur. Vi har ett barn att hämta.

                                                        *

Tio dagar senare är de på väg. Bilen lägger mil efter mil bakom sig och de turas om att köra. Alla förberedelser är gjorda för deras avflyttning. Polisen, jourhuset Ängeln och ambassaden i mottagarlandet har ordnat med alla formaliteter. De har nya personuppgifter, nya pass och vad gäller deras gamla uppgifter kommer endast ordet "utflyttad" stå angiven vid deras namn. De har gedigna utbildningar båda två och kommer med största sannolikhet erbjudas arbete i den nya hemstaden. Återstår bara att samla ihop familjen.
De närmar sig rondellen utanför Åmål och bestämmer sig för att det är dags för lunch. De parkerar bilen längs huvudgatan och köper sig en sallad, som de sätter sig och äter i parken. Löven är gula och röda. Hösten är på väg och det blåser en snål vind genom lövverket. Ett rött blad singlar ner och lägger sig precis framför fötterna på Elli. Hon suckar.
- Åh, Mats. Jag önskar att det här vore över. Det känns som om vi är kriminella på nåt vis. Som om vi är ute för att stjäla nästan.
- Nej, du. Vi tar bara tillbaka det som är vårt. De får fortsätta som förut. Det är inte vårt fel att de är barnlösa. Dom har ju gjort nåt fullständigt sjukt. Har stulit ett barn. Vårt barn.
- Ja, du har rätt. Jag känner hat mot dom. Mot hela familjen som tänkte ut det här. Bara för sitt anseendes skull. Och för att stärka sin ställning tillsammans med den där andra familjen där hemma i Orumieyeh.
- Ja, det är hur sjukt som helst. Och sen den förbannade främlingsfientligheten. Den gror både hos din och min familj. Där är vi inte så olika...
- Nej, det är skamligt. Att döma ut nån för hur den ser ut eller vilken bakgrund man har.
- Är du färdig med maten? Jag vill fortsätta...
De sätter plastbyttorna i varandra och slänger dem i den gröna papperskorgen, innan de går. De går hand i hand tillbaka till bilen.

                                                          *

Maryam leker med den lille på golvet i storstugan. Akbar är ute i ladugården och mockar bland kossorna som står inne. Gården består av en gul huvudbyggnad i två plan, samt en större och en mindre faluröd ladugård. Framför den mindre står en gammal rostig traktor, med blankslitna däck. Gårdsplanen är grusad och längs uppfartsvägen står popplar planterade och bildar en slags allé.

Den lille pojken sitter i en grön babysitter och gurglar sig förnöjsamt. Han har kommit på att det går att gunga genom att slå den ena foten mot golvet. Runt sitsen ligger några skallror och mjuka leksaker. Mayram ta upp en, viftar med den framför ansiktet och han ler, försöker gripa efter den. Hon hör plötsligt sin mans röst ute på gården.
- Mayram! Det kommer en bil längs vägen. Det är dags nu.
Hon känner att hjärtat slår ett extraslag i bröstet och återvänder till Omar. Lyfter upp honom och trycker honom mot sitt bröst. Sen ställer hon sig i fönstret vid sovrummet, bakom de tunga gardinerna. Ser bilen komma närmare. Kanske är den framme inom två minuter.

Hon följer den röda bilen med blicken och känner en tilltagande klump av oro i halsen.
De tassande stegen i trappan får henne att vända sig om. Ahmed mjukar upp handlederna med cirklande rörelser, griper sen efter pistolen han har i bältet och går fram till fönstret precis när bilen stannar på gårdsplanen.

                                                      Kap 7

Elli tittar upp mot huset. Det ser lite mörkt och nedsläckt ut. Eftermiddagssolen står lågt och kastar långa skuggor över gårdsplanen. Hon ryser till och vänder sig mot Mats.
- Ska vi? Jag känner mig nervös. Tant Maryam och farbror Akbar har alltid varit snälla mot mig. Det ser så ödsligt ut.
- Du vet varför vi är här. Kom nu så går vi.

Bildörrarna går upp och de stiger ur. De blir stående på varsin sida om bilen, tittar upp mot huset. De hör knastret i gruset och vänder sig om. Det är Akbar som kommer gående från den stora ladan, med en stor vattendunk i ena handen. Han knäar av tyngden, men fortsätter fram mot dem. Han sätter ned dunken på marken alldeles framför Elli och tittar på henne.

- Elli, vad gör du här? Du har ingen inbjudan från oss.
- Nej, jag vet. Men jag kom ändå.
- Vad är ditt ärende?
- Det borde väl du veta. Som har stulit mitt barn.
Akbars mun kröks i ett hånfullt leende. Han skakar på huvudet och sparkar till en sten i gruset. Sen spottar han framför hennes fötter. Mats har gått runt och ställt sig intill Elli.
- Bah, stulit. Vi ger det ett anständigt liv. Det får växa upp under ordnade former. Du har dragit skam över familjen, dels genom att ha fått barn med en sån där och sen inte ens varit gift. Du har trotsat hela släkten, är en utstött.
- Jo, du. Det har jag nog känt på.
Mats vill få något att hända, inte bara prat.
- Var har du barnet? Vi vill se det. Nu!
Mats röst är låg, men det finns en myndig klang i rösten som är svår att vifta bort.
- Det går inte. Dom är inte här.
Elli ser en rörelse bakom gardinen och skriker till.
- Där Mats, de är hemma. Jag såg nån.
Mats och Elli rusar mot trappan, tar den i några kliv och rycker upp dörren. De hör barnskrik från rummet till vänster och rusar dit.
Mayram sitter i gungstolen med Omar i knäet. Hon håller honom upp mot halsen och gungar sakta på bakdelen så att han ska lugna sig. Omar har en grön sparkdräkt på sig med små stickade tofflor längst ned. Han har redan en svart hårman med en rejäl virvel som snirklar sig i högervarv. Mats och Elli kastar sig fram och sjunker ned på knä, vill se och äntligen få hålla i sin son.
Elli börjar gråta, när hon försöker smeka Omars kind. Mayram drar honom åt sidan så att Elli inte ska nå fram. Mats böjer sig framåt och tar tag i Omars rygg, skjuter in händerna mot hans bröst och försöker dra honom från Mayram.
De hör hur dörren med ett knarrande svänger igen bakom dem och därefter ett skarpt metalliskt klick. Rösten är mörk, stadig och beslutsam.
- Sluta, båda två. Fort, ställ er vid bordet.
Ahmed viftar med pistolen mot dem, nickar åt bordet till. Elli och Mats fryser till i sina rörelser, stirrar som förhäxade på den grova pistolen i Ahmeds hand, förstår att han inte kommer att tveka att använda den.
- Ahmed... så du ska försöka döda mig igen. Slutar ni aldrig?
Elli står med sänkt huvud, alldeles förkrossad.
- Nu ska det äntligen ske. Gud är god. Så ni kom till slut. Jag trodde inte på det här, men din mamma var säker. Hon känner sin dotter. Nu ska vi ut och gå en promenad, ni båda och jag. Se på Akbars marker lite grann. Såja, kom igen nu.
Han knuffar dem framför sig ut genom rummet och ned för trappan. De tar åt höger och börjar gå genom gräset vid husets kortsida.


                                                           *

Jansson från Krim får stanna vid Statoilmacken i Bäckefors, för att fråga om vägen. Flickan i kassan följer med ut på planen, där bilar står parkerade och pekar i riktning norrut.
- Ja, du åker en bit till mot Bengtsfors, men efter järnvägsövergången tar du vänster mot Ed. Du kör igenom Ed, men tar sen höger vid Karl XII hotell, så är du på rätt väg mot Nössemark.
- Fint. Ja, man är ju inte så ofta här uppe i obygderna.
Han sätter sig i den gamla tjänstevolvon och vrider om startnyckeln. Färden fortsätter upp genom Dalslands mörka skogar. På sätet bredvid sig har han en blå mapp, med hela utredningen runt barnarovet, mordförsöket och arbetet med personskyddet. 

Det har blivit dags att avlägga ett besök hos den familj som i dagsläget har hand om lille Omar. Jansson har förberett socialen i Bengtsfors, så de har lagt upp ett ärende avseende pojken. De har stämt möte vid sidan av sjön Lerlången, för att sedan gemensamt köra den sista biten upp mot den gård som ägs av Mayram och Akbar. Syftet är att omhänderta barnet för att sedan placera det hos Elli och Mats, inför deras avflyttning. Det konstiga är att han inte har fått något svar, när han försökt ringa Elli på hennes telefon. De har därför inte kunnat stämma av att man nu har fått fram ett omhändertagandebeslut som ska verkställas. Enligt överenskommelsen ska Elli och Mats stanna ytterligare två dagar hos Mats släktingar i Östersund.

Jansson passerar genom Ed och svänger sen höger och fortsätter längs Lerlången. Efter två kilometer ser han en Toyota Prius stå parkerad vid vägkanten. "Typiskt soc., miljömål och hela skiten", tänker Jansson.
Han kliver ur och hälsar på socialassistenterna, en bastant kvinna i femtioårsåldern och en liten fjällrävsanorektisk yngre förmåga med kritvitt hår. De stämmer av verkställighetshandlingarna innan de sätter sig i bilarna och kör vidare i kolonn. 

                                                             *

De tar sig fram genom sly och bråte genom kalhygget, som ligger i riktning söderut bakom huvudbyggnaden. Ahmed kommenderar höger, vänster, rakt fram på några ställen medan han går där bakom Elli och Mats. Elli snyftar och går med nedsjunkna axlar. Mats har gett upp, går ihopsjunken, som man gör när man känner hoppet fara. Ahmed bestämmer, han går upprätt och myndigt bakom de två. Han håller pistolen i höger hand. De kommer fram till kanten av en åker, som nyligen verkar ha plöjts. Fårorna ser nya ut. En och annan fågel gör en störtdykning ner, förmodligen för att leta efter någon mask.
Plötsligt stannar Ahmed upp, lägger huvudet mot vinden och lyssnar. Sekunden därefter hör även Elli och Mats ljudet.

- Det kommer bilar. Du kan inte göra det här, Ahmed. Det kommer någon.
Ahmed lyssnar ytterligare ett slag. Ljudet kommer närmare. Han ser uppåt, som hämtade han kraft därifrån.
- Nej, det kan vara vem som helst. Det kanske bara är en granne. Vi fortsätter. Gå längs kanten av åkern upp till kullen där borta. Där ska ni stanna.
De går i den slibbiga leran, skorna sjunker ned i geggan och det är svårt att gå. Elli ramlar vid ett tillfälle, men skjuts bryskt upp av Ahmed med en knuff i ryggen. Vid åkerlappens slut väntar kullen. När de kommer fram inser de att kullen är en jordhög, uppgrävd för ett visst ändamål. På andra sidan är ett hål uppgrävt på två gånger en meter och minst en meter djup.

- Framme. Men jag visste inte att ni skulle bli två. Så den är lite grund. Där mot trädet står en hacka och en spade. Det är bara att sätta igång. Vi behöver komma ner en halvmeter till om ni ska få rum båda två.
Mats ser blek ut, sätter sig på huk och kräks. Nervositeten gör att benen inte riktig bär. Han torkar av munnen med baksidan av skjortan, andas tungt och hämtar sen spettet och spaden.
Han hoppar ned i gropen. Elli sjunker ned på knä alldeles vid kanten, gråter tyst. Mats slår ned spettet i marken och den är lös, lätt att komma ner i och utan några större stenar. Ahmed sparkar ner en hink i gropen, så att Mats kan lägga jord i den, sen ge den till Elli som får tömma den uppe på jordhögen. Ahmed sätter sig på en trädstubbe och tänder en cigarett. Långt borta hör de hur motorljudet från bilarna tvärt
tystnar.

                                                           *

Jansson och socialassistenterna parkerar bilarna på grusgården och går ur. Jansson tar ett varv runt den bil som står parkerad på gården, innan de går fram mot trappan. Innan de kommer upp öppnas ytterdörren.
- Ja, vad vill ni? Akbar ser misstänksamt på de tre. Gör ingen åtbörd att bjuda in dem heller.
- Ja, hej. Jag heter Jansson från Göteborgspolisen. Och det här är två tjänstemän från socialen i Bengtsfors. Vi har ett myndighetsbeslut här, som vi vill att du tar del av.
- Myndighetsbeslut? Jag har inget otalt med några myndigheter.
De går upp för trappan och ställer sig på farstubron. Akbar tar pappret i sin hand, börjar läsa.
- Är din fru hemma? Och barnet?
Akbar rycker till, skakar sen på huvudet och fortsätter att läsa.
- Vad betyder det. Svåra ord. Verkställighet enligt nån lag, omhändertagande och interimistiskt beslut. Vad är det?
- Jo, det betyder att vi är här för att hämta barnet. Ni ska inte ha det hos er.
- Men, ni förstår inte, Mayram och jag, vi... vi har ju... får inte...
Plötsligt skrynklas ansiktet ihop av rörelse och han slår händerna för det och sjunker ned på knä. Då öppnas ytterdörren och Mayram kommer ut, med Omar på höften. Hon ser stelt på dem, visar inga känslor.

- Så, ni har kommit nu? Jag visste att det inte skulle gå. Kände det på mig. Vågade inte tro...
- Är det bara ni här eller bor de flera här?
- Bara vi.
- Vems är bilen?
- Det är vår bil.
- Har ni kört med den idag?
- Nej, varför frågar du så?
- Därför att den är varm, motorhuven...
Mayram stirrar på Jansson, inser att han fattar innebörden. Hon vänder på klacken och går in, smäller igen dörren.
- Ta barnet. Jag kollar bilen.
Jansson rusar fram till bilen och upptäcker att den är olåst. Han ser kartboken som ligger på sätet och ser en väska ligga slängd i baksätet. Han rotar en stund i den och får upp en mobiltelefon och en anteckningsbok bland några tröjor och underkläder. 
Telefonen är död. På insidan av anteckningsboken står fyra välbekanta bokstäver textade, "Elli".
Han vänder sig om och går tillbaka mot trappan. Vid hussidan ser han tydliga fotspår i det långa ovårdade gräset.
"Jävlar, helvete... den jäveln lurade hit dem i alla fall. Och den satans mamman..." Jansson trevar innanför kavajen och drar vapnet. Sen följer han fotspåren bort mot det kalhygge som ligger i anslutning till husets baksida.


                                                           *

Hink efter hink lyfts upp ur gropen, töms av Elli och lyfts sen ner till Mats. Han är smutsig i ansiktet, svettig och börjar bli rejält trött. Det värker i armar och ben. Med jämna mellanrum tittar Ahmed ner i gropen och mäter djupet med en lång gren. Gropen börjar snart bli tillräcklig för att rymma dem båda.
- Sådär, nu kanske det räcker. Ja, lilla Elli. Då är det dags för dig att hoppa ner till din man. Det här var oundvikligt. Och du har dig själv att skylla.
- Din satans mördare. Som inte drar dig för nåt. Får du en guldstjärna i betyget nu. Blir hjälte där hemma?
- Det handlar inte om det. Det vet du. Men det finns regler. Och dom följer man. Annars stöts man ut. Du gick för långt. Fick barn. Med en sån där, som inte är som vi. När vi hade andra planer för dig. 
- Ni hade andra planer för mig? Men jag då? Det är ju mig det gäller. Tror du inte jag har planer? Egna planer?
- Det spelar ingen roll nu. Det är bestämt hur det ska bli. Sen blir allt som förut igen.
- Som förut igen... vi ska dö och familjen splittras. Mitt hjärta gråter, Ahmed. Att det är så här vi ska sluta. I en grop mitt ute i skogen.
- Ja, här kommer ingen att leta i alla fall. Jag ger er två minuter att ta adjö. Sen måste jag göra färdigt det här.
Mats står tyst nere i gropen, kramar runt spettet. Spetsen är riktad uppåt. Han kramar och kramar så att knogarna vitnar. Elli sätter fötterna över kanten och hasar ner i gropen. Väl där nere når hennes huvud precis upp över kanten. Hon omfamnar Mats, kramar honom och snyftar.

Det klafsar om skorna, Jansson svär och springer så fort han kan längs åkerlappskanten. Han ser en stor kulle längre fram och ryggtavlan av en figur som verkar sitta ned. Jansson har ingen vidare kondition, han flåsar som en blåsbälg och det river i halsen av ansträngningen. "Måste hinna, måste hinna..."

- Mats, jag älskar dig. Glöm inte det. Även om vi dör nu, så har jag levat. En stund med dig. Jag gråter för Omar, att vi inte får lära känna honom, det är så sorgligt.
- Ja, jag vet. Så ledsamt. Vi som skulle så mycket... ville så mycket.
De klamrar sig fast om varandra, kysser varandras smutsiga, salta läppar.

- Nu får det vara bra. Sära på er nu. Gå ned på knä med ansiktena mot mig, båda två.
De lyder långsamt, drar sig undan varandra och ställer sig sen på knä. Mats håller fortfarande spettet i sin ena hand. Elli makar sig intill Mats och tar hans andra hand i sin. De vrider huvudena så de kan se in i varandras ögon. De är alldeles skräckslagna.
- Ok, då gör vi det.
Ahmed osäkrar vapnet, siktar på Ellis näsrot och trycker in avtryckaren.
Smällen är öronbedövande. Elli spärrar upp ögonen, hjärnan skickar panikimpulser till kroppen men hon känner ingen smärta. Istället ser hon Ahmed stelna till med ett förvånat uttryck i ansiktet, ser honom ta sig mot bröstet, där en röd fläck blommat ut på skjortan och han faller sen framlänges rakt ned i gropen. Mats ser kroppen komma, hukar sig och känner en skarp stöt mot axeln. När han öppnar ögonen ser han Ahmeds ansikte vila alldeles intill hans, det rinner blod ur den öppna munnen och han mumlar något på persiska. Mats knuffar undan honom och en våg av illamående väller upp genom kroppen. Det rostiga spettet har gått rakt genom buken på Ahmed och kommit ut på ryggsidan. Ahmed suckar till och sen kommer inget mer andetag. Han dör av skottet i ryggen, som har trasat sönder ryggraden och lungor.

Jansson är till sist framme vid gropen, ställer sig med händerna på knäna och andas stötvis, försöker få syre till lungorna. Han försöker prata, men det vill sig inte riktigt.
- Kom. i tid...har aldrig varit...skytt. Fullträff... första gången.
Han sträcker ner en hand och drar först upp Elli, sen Mats. De sjunker ihop på kanten, håller om varandra och skakar av skräckblandad eufori.

Jansson begär förstärkning över mobilen. En stund senare stapplar de tre tillbaka längs åkerkanten och återvänder till de andra. Den kvinnliga socialassistenten sitter redan med Omar i baksätet på Toyotan.

 Elli springer den sista biten.

                                                 @