Han tänkte inte så mycket på vad han gjorde, när han gick där med lien och slog. Armar och rygg arbetade i egen gammal invand takt, slag på slag, när skäran skar genom gräset. Fötterna flyttade sig hackvis framåt i rytmen.
Svoosch, svoosch, svoosch gick lien.

Nu fick han stanna och vila. Rätade på kroppen. Torkade svetten i pannan. Brynte liebladet med några tag. Fortsatte sitt arbete, slag på slag.
Svoosch, svoosch, svoosch...

Bakom honom la sig gräset i en prydlig våd. Meter las till meter.
Svoosch, svoosch, svoosch.

- Ja, det blir allt ekran hö till kua dette år't mé...

Så stannade han upp igen, vände sig om och såg att det inte fanns någon räfserska, som kom efter honom.
Märkligt.
Hur kunde nu det komma sig.

Svoosch, svoosch, svoosch.