Ibland vågar jag låsa dörren
ibland vågar jag gå fram och försiktigt känna på handtaget utan att tro att han ska stå där utanför
väntandes

ibland låter jag hellre dörren förbli olåst


Hans ansikte är överallt
varannan person på gatorna där jag går får mig att rycka till

varannan person får mig att vilja gråta


"Det här är din värld Julia, bestäm över den"
och jag tänker att det är en så fin idé, en så vacker tanke
att kunna bestämma över sin egna lilla värld

tänk om


Jag sitter på golvet i badrummet
med ryggen mot det kalla kaklet
benen under hakan och håret i en slarvig panikslagen tofs
gråter skakar ber

snälla få ut honom ur mitt huvud


Flashback efter flashback
och jag undrar hur mycket man orkar
innan man blir galen

kanske har jag redan blivit det


Pappa sa ibland när jag var liten att
vissa människor var så intelligenta att det slog över
det slog slint
jag fattade inte då,
tänkte att de var så smarta att de blev korkade

förstod först senare att de bara tänkte för mycket för sitt eget bästa


Har aldrig varit rädd för mörkret,
snarare för den jag själv blir när natten faller på

tänkandes gråtandes skakandes


Läste något citat av Stephen King om monster
som inte fanns under sängen utan inuti, inombords
och i vissa vann dem

jag har aldrig haft monster under sängen,
han var i min säng


Tänk om jag skulle våga vara arg någon gång
våga skrika skälla slå på de som sårat
de som inte valt rätt ord, de som inte kramat

de som får mig att gråta i kalla badrum
med knäna under hakan


Istället sväljer jag
låter allting äta upp mig och ta sönder mig från insidan
tänker tills det inte finns någon sans kvar

tänker tills jag blir galen


Tänker på monstret som bodde i min säng
och som fortfarande bor i mina drömmar
på min näthinna i mitt hjärta

tänker på hur jag gick sönder.