Åtskilliga gånger har jag varit på väg mellan förväntningar och det som är. Glappen skaver och gnager, först känns det obegripligt, rent av skönt . Men just när jag tror att jag faktiskt är framme klipps transport sträckorna bort. Och så den där känslan av meningslöshet - ändå går jag.

Blommorna slår ut i sin fulla blomning, träden vajar för vinden. Hela naturen är sprängfylld av livskraft. Det är just det, allting är som vanligt. Ingenting konstigt hörs eller syns, men värken i kroppen passar inga tider. Den klarar portkoden och tar trapporna upp, tränger sig in i hallen och våldtar själen.

Var hittar jag en ”Värklighet” som jag kan leva med?