Uppe i luften förs jag framåt av kolsvarta vingar. Solen som precis höjt sig över sjön får mina fjädrar att glänsa. Tyst, balanserat och oberört.

Det hörs en tyst duns när jag landar graciöst på trottoaren, nere på gatan luktar det rök och regn. Jag tar lätta steg och njuter av varje ostörd sekund.

Solens strålar dämpas av morgondimman; den annars levande staden har inte vaknat än. Lamporna i fönstren är släckta, de smutsiga och söndervittrade persiennerna fördragna. Det har gått lång tid sedan jag sist såg ett leende, hela världen måste dränkts i en tyst slöja någon gång när jag blinkade.
Jag går nerför gatorna med en cigarett i handen och låter mina svarta vingar släpa mot marken. Luften är fuktig, men solen har börjat torka bort daggdropparna. Jag ser drömskt upp mot ändlösa rader av byggnader. Ljuset speglas i skyskraporna, hela världen är full av stumma röster. Skuggorna bakom våra gardiner döljs av reflektionerna från denna fridfulla värld.

Det är såhär varenda söndagsmorgon. En slags väntan flyger i luften, väntan på vad bryr jag mig inte om.
Det kanske var Gud som startade det, vem vet?
Jag fimpar cigaretten. Jag röker egentligen inte, har bara blivit van vid lukten. Har fäst mig vid den och håller kvar för sakens skull.

I morgon kommer världen till liv igen, det är det ingen fråga om. Det är snarare betydelsen av liv som sakta bleknar. Faller som sand genom darrande fingrar, på samma sätt som tiden åldrar våra själar och med samma tystnad som vi andas.

Eller så är det bara jag som skulle behöva en till kopp kaffe, vem vet.