I dagsläget är inställningen, innanmätet på mig inte glatt. Det var länge sedan det var glatt, även om stundom det sniker förbi ett och annat glatt minne. Men mina minnen är alltid för dåtidens forskare, och i mitt inre drömmer den om en glädjefull eufori som kunde luta sig tillbaka.
Jag har inget som drar åt mina glädjelinjer uppåt, så som jag försöker om ni bara visste.
Hur linjerna vill forma till en halvcirkel men något skänker alltid denna förbannelse som letar sig fram i dem dyrbaraste stunderna. Ändå slår likgiltigheten tillbaka till en evig spiral, jag försöker stundom beskåda stjärnornas glans, men nattens dirigenter visar dem en annan dans, för någon som skulle kunna uppskatta den där scenen.
Jag har slutat leta efter drömmar i stjärnorna, de finns ju inte längre i min närvaro. Precis som det intet som håller om planeternas bana, min bana snurrar ej.
Inuti finns besvär varvid datumet har passerat bäst före datumet, likaså drömmarnas naiva förhoppningars önskan..

När alla stjärnor slocknar, dör en dröm.