Karin sitter framför teven hon ser på ett minnesprogram med anledning av att det är ett år sedan bombdådet i Oslo och masskjutningen på Utöya ägde rum.

Balkongdörren är öppen och vinden kraftig. Hon sitter omgiven av människor som står henne nära. Hon jagas av en känsla som irriterar och kryper inuti henne. Vinden tilltar och hon ser på dynorna på de blå plaststolarna.  Dynorna påminner henne om sköldpaddshuvuden som vippar upp och ner. Den ena stolen har dubbla dynor, vinden tar i och dynornas rygg faller ner. Vinden stannar till för att ta ny fart för att kasta sig med förnyad kraft runt höghuset. En glipa uppstår mellan dynorna i någon sekund. Hon betraktar glipan och där finns den, känslan av bortvaldhet, var det den hon sökte.

Hon lyssnar till orden som sjungs ”Some die young”. Blicken följer dynornas sköldpadds-huvuden, som nickar till varandra i takt. Skymningen börjar sakta komma tillbaka.

Karin har svårt att sova den natten. Hon stiger upp och hämtar sin blå ask där hon förvarar brev och kort som hon fått genom åren. Hon bläddrar i asken och tar upp ett av breven och börjar läsa.

Berlin den 29 mars 1992

Kära Karin

Vakttornen finns kvar men är obevakade vid övergångarna från öst till väst. Flyget gick fint med Lufthansa direkt till Schönefeldt. Det gamla DDR-flyget från Stockholm luktade desinfektionsmedel. Nu har Lufthansa tagit över och pilsnern är lika bra i väst som den var i gamla öst. Passkontrollen är lätt att ta sig igenom. Bussen till centrum fungerar och det är redan sommarvarmt.

Det är en lustig omständighet att jag och exsvärmor fyller år på samma dag med 30 års åldersskillnad.

Hemma hos exsvärmor är allt sig likt. De två taxarna, den enbenta vita katten och den enbenta papegojan verkar må bra.  Hennes hem är ett djurhem för de djur som ingen ville ha. Väggarna i köket är täckta av fågelburar. Och på golvet i en stor kartong sitter en kanin och mumsar på ett salladsblad. På kvällen dyker den upp för mat och kel, den gamla sköldpaddan.

 E börjar sin dag vid staffliet. Målar drömmande om Berlin mellan krigen, men ändå mest stilleben av blommor som finns i hennes vardagsrum. Hon skilde sig från en man som var nazist under kriget. Efter kriget - då det nästan bara var pensionärer kvar - gifte hon om sig med en gammal societetstandläkare som hade praktik på paradgatan Kurfürstendamm.

 Hon överlevde både första och andra världskriget. Det senare tack vare sin kokkonst och sömmerskeutbildning. Efter kriget uppskattade de allierade henne vid sina förläggningar så hennes barn behövde inte svälta.

 Jag ska berätta mer, min kära, när vi snart ses igen. I Berlin stannar jag ju bara en vecka.

 Kram!

Din Viktor

 Karin funderar över varför hon brukar känna sådant obehag när Victor reser bort. Hon är ju oftast förberedd när han ger sig iväg på sina färder, han har redan dragit sig bort, det är som att han fylls av obehag och irritation, värmen i blicken försvinner. Känslan blir stum och det är bara deras ord som möts, ord som studsar runt på ytan. Ord utan genklang. Han reser sen för en kortare eller längre tid till platser hon inte längre vill besöka.

Det är då hon vandrar, långa promenader, vädret spelar ingen roll. Hon måste hålla paniken stången. En panik hon inte vill ha tillbaka i livet. Hon andas och försöker att inte tänka. Hon förstår att det är bortvaldheten som spökar.

Karin tar en dag en väg hon aldrig gått tidigare genom ett villakvarter där de flesta husen ser ut att vara byggda på 20-talet. Hon fascineras av ett Villa Villerkulla hus i gult med gröna knutar och två små torn. De knotiga äppelträden vänder sig in emot gården, grenarna har tappat alla sina blad och de mörkt röda äpplena lyser mot henne i skymningen. Det är blött och slaskigt hon drar upp dragkedjan i regnjackan och drar kapuschongen över huvudet. Hon följer vägen upp för en liten backe mot ett skogsbryn. Hon stannar till och överväger om hon skall vända eller fortsätta.

Hon känner sig mer hemma i ensamheten tillsammans med träden och just idag känns det svårt att Viktor gett sig av. Dagen på jobbet hade varit tuff och hon hade sett fram emot att komma hem till Viktor, i hissen på vägen upp hoppades hon att hennes föraning att han gett sig av inte skulle stämma in. Hon behövde honom så väl just ikväll.

Karin tittar in mot skogen och bestämmer sig för att prova vart stigen leder. Det går alltid att vända bara jag tänker på att ta ut vägmärken när jag går, tänker hon.

© Eva Langrath och Fredrik P. 2013